Det är inte alls kul när vi äntligen var på G med rehabiliteringen och allt gick ju så bra. Senskadan är helt läkt och jag hade börjat trava/tölta och såg fram emot att börja träna galoppen och 2 veckor innan jag skulle börja galoppera så kom nästa skada. Eftersom Brana är min enda häst så blir det väldigt stor händelse när hon skadas.. Jovisst har jag mammas häst, Kjartan men han är på väg in på sitt 29.e år och behöver inte lika mycket motion - ungefär varannan dag med longering, lätt ridning eller tömkörning. Brana är ju ändå den häst som jag har satsat så mycket på, både ekonomiskt och känslomässigt.
Jag åker dit, säger "hej" till lilla Brana, fixar hennes ben, ger henne medicin och åker hem... Tyvärr drabbar det även Nilla då jag inte är den energiska Anna som är upplyftande och eftersom Brana är så insnöad på Svipa så måste Brana oftast tas in när Nilla rider Svipa. För annars brukar Brana springa omkring i hagen och det får hon inte göra. Tas Brana & Svipa in så måste Kjartan också in och då blir det merjobb för Nilla.. Sedan att jag stressar på Nilla för att jag vill åka hem - har ju knappt inget i stallet att göra - gör ju inte saken bättre/roligare.
NEJ!! Nu får jag nog ta och skärpa mig!! Från och med NU ska jag ändra mig!!! Jag får helt enkelt bita i det sura äpplet och göra det sura till något gott istället. Det får bli lite mer borstande, gullande och pluttenuttande så att Nilla får rida sin häst på rätt sätt i lugn och ro och jag får helt enkelt njuta av den här viloperioden fast då genom mer skötsel av häst. Man kan ju göra annat också, smörja läder, städa sadelkammaren, städa upp backarna där vi har all vår utrustning, städa boxarna.. Jo, det finns saker att göra det är bara min attityd som behöver förändras..
Matte, du har väl inte glömt bort mig???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar