tisdag 22 november 2022

Dags för en drastisk förändring

 När hela den här covid-historian bröt ut och allt blev i låst läge så blev det mycket som jag funderade över. 

  • Vad vill jag göra med resterande del av mitt liv? 
  • Hur ska det bli när jag blir pensionär? 
  • Vill jag verkligen bara leva för jobb/hästar och ingenting mer?
Jag är en tävlingsperson och i nuläget har jag inte riktigt hästar som är på den nivå jag vill tävla, SM och vidare uppåt. Jag har också noterat att jag har börjat bli en byggare och älskar att meka med mitt hus men även göra saker med min familj, som att åka och vandra en vecka, dra iväg på utlandsresor osv. 
Dessutom börjar kostnaderna för att äga EN häst bli väldigt höga, jag då som har två blir allt dubblerat. 
Alla mina pengar går till hästarna...  

Det känns inte ok. Även jag vill kunna gå och klippa mig utan att inse att "nu får jag äta nudlar resten av månaden" eller köpa den där tröjan eller gå på middag med kompisar. Ingenting av detta kan jag göra nu för jag vänder verkligen på varenda öre. Allt jag vill göra hemma blir "det duger som det är" eller "kanske jag kan återanvända det här"..  Jag börjar dessutom närma mig 50år och måste verkligen tänka på pensionen.. Jag måste spara!! 

Jag älskar hästlivet och allt vad det innebär men jag har insett att jag älskar mitt hus och mig mera. Jag vill kunna renovera mitt hus, kunna påta i trädgården, njuta av dagarna utan att hela tiden kolla på klockan för att jag måste åka till stallet. 

Kanske har jag en 50-års kris, kanske inte. Men NU är det dags för drastiska förändringar. Jag kommer sälja Teo för att ägna all min tid åt Solfaris inridning (vilket jag knappt har hunnit med i nuläget). Sedan kommer jag rida Solfari ett tag under våren, är han riktigt fin kanske ngn tävling men sedan lär han nog säljas också, för han är en perfekt tonårshäst. 
Sedan kommer jag ta en lång paus från hästlivet och fundera om hästlivet fortfarande ska existera i mitt liv. OM det fortfarande ska existera i mitt liv, kommer jag köpa en rakabajsarhäst och tävla. OM hästlivet inte ska ingå i mitt liv längre, tja - då blir det nya äventyr.



fredag 18 november 2022

Fortsatt träning och snö

 Det känns lite tomt nu i stallet, trots att det är proppfullt med folk. Denna känsla kommer gå över det vet jag men just nu känns det lite tomt och ensamt. Jag saknar min kompis i stallet.. 

Men! Rida bör man ändå göra, trots känslor, väder och annat. Vädret ja, det var snö på backen nu. Väldigt lite men ändock snö.. 

Teo och jag har hamnat i en svacka så nu har jag backat bandet lite och gått tillbaka till basic. Vi tränar lätt och enkelt, jag tänker mycket på tydlighet, yttertygel, sätet och jobbar massvis med åttavolter, halvhalter osv. Det har gått bra så jag kommer fortsätta med detta under månaden, kombinerat med lite uteritter förstås.

Solfari har en väldigt stark trav har jag noterat. Det är svårt att få till tölten men jag tror att jag kommer träna mer på traven, galoppen så han förstår skänklar, säte, hand och sedan börja med tölten. Jag har ju inte bråttom, det har jag poängterat några gånger tror jag. För jag vill ha en hållbar häst. Det känns som om han har fina gångarter så det här ska bli intressant i framtiden.

onsdag 16 november 2022

En sorglig men ändå rolig dag..

 Idag åker Svipa till sin nya ägare och min stallkompis Nilla avslutar sin hästkarriär.. Väldigt sorgligt tycker jag, då jag har fullkomligt älskat våra turer tillsammans! Och Svipa.. underbara Svipa med sin otroliga mildhet vid hantering och hennes extrema energi vid ridning. 

Men samtidigt är det väldigt roligt då Svipa får en ny ägare som kommer älska alla stunder med henne och skönt för Nilla som har rätt ont i kroppen och får äntligen pausa från alla tunga arbeten som det innebär med att äga häst. 

Men det hindrar inte att jag som blir kvar känner mig lite ledsen... även om jag har underbara stallkompisar kvar i stallet så är det något extra när man har en sådan ridkompis som man kan kapplöpa med, träna tillsammans med, tävla med. Vi har känt varandra länge från olika stall och hästar och hållit ihop en bra stund i olika stall, vägarna kanske någon gång delats men vi har alltid mötts igen. Jag är glad att vi knöt ihop oss igen de här sista 2 ridåren och haft roligt ihop.
Nilla och jag kommer naturligtvis träffas oavsett om vi har häst eller inte men eftersom mitt liv mestadels består av hästar så vet jag att det kommer inte bli lika ofta, vilket är tråkigt. 

Jag önskar Svipa all LYCKA TILL med sin nya ägare och hoppas de kommer få roligt tillsammans och Nilla,.. min vän.. Jag önskar dig all lycka till i framtiden med allt vad det innebär och du är så välkommen åter, antingen för att ta en tur på mina hästar med mig eller bara insupa lite hästdoft i näsan igen. 

De 3 musketörerna. Kjartan, Svipa, Brana

Nilla vann T4 (om jag minns rätt) på Svipa, Toftinge.

En av våra många härliga uteritter med mamma, Kjartan.

Jo, i alla väder så har vi ridit.. 

Här njöt vi av höstsolen efter lösdriftsbygge

Vår sista gemensamma bild tillsammans. Vintern 2021. 
Jag & Theodor, Nilla & Svipa

måndag 14 november 2022

Lös häst, tölt och träning

 Händelserik söndag!! 

Började morgonen med att åka till stallet, vi har numera en hel helg per person vilket underlättar enormt då man kan vara ledig helt och hållet några helger per månad och när man väl ha pass så vet man vad man har gjort passet innan. 

Det var superdimmigt och runt -4grader så inte ett roligt körväder men till stallet skulle jag och märk väl att tiden på dagen är 05:30.  När man nästan är framme så är det en 50-sträcka som sedan går över till en 70-raka (hastigheten alltså) och mitt i sektionen där man får köra 50 så noterade jag helt plötsligt att en häst skrittade rakt mot mig!! Tur att hästen hade reflexer på täcket både fram och bak för annars hade hästen och jag krockat. Tvärnitade och slängde mig ut ur bilen men lyckades inte fånga hästen, utan gick efter den med lugnade ljud. En bil dök upp efter mig och mer eller mindre slängde sig ut precis när hästen passerade och lyckades på så sätt få tag i grimman. Jag promenerade upp till personen och hästen och vi snackade i typ 15 sekunder och därefter sa killen i bilen: Jag och min tjej är på väg till förlossningen så vi kan inte stanna..

Fniss, jag log brett och sa: "Lycka till och jag tar hand om det här" och lät de åka iväg. Inte riktigt den mening jag var beredd att höra så här tidigt på morgonen och såvitt jag vet, gick allt bra med förlossningen. 

Jahap, så här stod jag, mitt på vägen med bilen på varningsblinkers, ingen pannlampa, inga reflexer och en häst i en grimma.. Becksvart och dimmigt också..  Vad gör man? Jo, man fotar hästen i bilens ljus och lägger ut på Facebook. Sedan väntar man. För jag kunde inte göra något annat. Jag kunde inte ta med hästen till stallet då min bil stod mitt i vägen och Ida satt där inne. Jag kunde inte släppa hästen för vem vet då vad som skulle hända. 


Så här stod hästen och jag.. Tillsammans. Väldigt snäll stor travare tror jag det var. Vi kan lugnt säga att jag fick vifta ner en hel del bilar som kom körandes i 79-80km/h på 50-rakan!! Jösses så läskigt och väldigt få stannade och frågade om jag behövde hjälp.. De bara saktade ner och körde vidare.
Efter ca 30 minuter ruttnade jag och väckte/ringde på en stallkompis som bor på gården. Bad henne komma med både grimskaft och pannlampa.

Ca 1 minut före stallkompis ankomst så kom en annan bil som hade sett mitt Facebook-inlägg och kände igen hästen. Känd rymmare tydligt och jag borde ha anat det, samma ställe som (alltid) verkar ha problem med lösa hästar. Så hon ringde direkt upp ägaren som kom rusande efter ca 5 minuter. Ja, det var min lilla morgonhändelse en söndag.. 
Ett tips är ju för såna hästar som är kända rymmare: SÄTT MOBILNUMMER PÅ GRIMMAN!! Då kan man lätt få tag i ägaren utan att stå så här i 45 minuter.

Dagen fortsatte sedan på vanligt sätt. Släppte ut våra hästar, mockade, städade och så hem för att klyva ved och därefter tillbaka till stallet och ta in hästar, fodra.

Teo och jag tränar som attan just nu och det går..halvbra.. Jag tycker han är lite seg och ojämn men det är nog mitt fel, jag rider inte bra nog, kopparjärnet är för stort och har nog för skarpt bett. Så jag ska byta bett och kopparjärn ikväll så ska vi se om det blir bättre. Snällare för Teo åtminstone.

Solfari och jag fortsätter med vår träning. Det är svårt att få till någon uteritt då det är becksvart ute på kvällarna och helgerna har jag tyvärr annat att göra på dagarna. Så det blir mycket ridvolt vilket inte alls är optimalt. Men det funkar. Igår provade vi på att tölta lite.. Han är inte riktigt lika lätt som mina tidigare unghästar jag har ridit in som mer eller mindre bara var att sitta upp, rida och be om alla gångarter. Solfari kräver mer träning, mer stöd, mer visning än jag är van vid. Så mina töltsteg blev med lite högre hand, mer hand och så mera drivning men tölt blev det. Massa massa beröm!! 
Jag ska försöka rida på några veckor och sedan ska han få vila..

tisdag 8 november 2022

Lösdrift...

 Det finns inget mer ord som kan trigga mig förutom då "djurvän" .  Det kan vara att jag har haft dålig erfarenhet av dessa ord, eller personer som säger dessa ord, men jag kan lugnt säga att när någon säger till mig att "jag är en riktig djurvän" så ryser jag..

För, men som sagt - det kan bero på erfarenheten jag har haft, när en djurvän dyker upp så ska djur leva som de alltid har gjort med fri tillgång på mat, man ska låta dem leva så naturligt som möjligt. Vilket, enligt mig då, oftast har varit att hästen är fet, dåligt verkad, verkar understimulerad och kanske t om behöver tas bort. Det är ingen djurvän.. Det är en latmask som inte ser till djurets bästa. 

Lösdrift. Laddat ord. Jag gillar lösdrift OM det finns mark för det. OM hästarna har ett stort utrymme att söka skydd där det inte är lerigt, där alla kan vara, där det är tak, väggar. OM hästarna är en bra flock tillsammans och alla får käk. OM alla hästar är lagom hullade . OM hagen är väl dränerad, väl mockad och har en bra vattentillgång. Om man ser hästar leka tillsammans. DÅ gillar jag lösdrift. 

Men oftast (inte alla ställen, tack och lov) är det hästar som står vid ett ställe, det är lerigt, massa bajs överallt, en del tjocka hästar och en del för tunna. Fodret serveras på ett ställe där det då är väldigt lerigt och där hästarna mestadels står och hänger. Allt serveras inom några 100 meter från varandra, vatten och mat. Det kallar jag inte lösdrift. Det är förvaring. 

Det ska vara naturligt och härligt med lösdrift och det håller jag med om. Men alla stallområden kan inte ha lösdrift. Alla hästar kan inte gå på lösdrift. Antingen finns det inte mark för det eller så har hästen någon sjukdom där den inte får äta gräs, t ex fång och ems. 

Läst i Ridenews repotage om Jordbruksverkets utredning år 2020: "För att minimera näringsläckage från hagar rekommenderas att hästtätheten i hagar inte bör överstiga 2-3 hästar per hektar, och att hagar ska ha minst 80% intakt växttäcke, 10% kan ha ett förtunnat växttäcke, men inte mer än 10% bör vara söndertrampat"

Men det finns inga regler om hur stor marken ska vara per häst, såvitt jag vet. Marken ska dock vara väl dränerad, säker för hästarna och staket ska vara väl sträckt osv. Hästen ska kunna röra sig i sina naturliga gångarter - alltså kunna sträcka ut i galopp.

Så, när folk skriver om att "alla ska ha sina hästar på lösdrift".. Tänk en gång till, tack. Jag skulle gärna ha mina hästar på lösdrift men i nuläget så finns det inga förutsättningar för lösdrift. Och eftersom jag har mina hästar i en väldigt hästtät kommun som även odlar rätt mycket på sina marker, så finns inte riktigt möjligheten att byta stall heller. 


Här provade vi faktiskt på lösdrift. Funkade rätt bra med 3 hästar.

Notera att det börjar bli lerigt.. 

Solfari.. Vår hage är lägsta punkten på gården vilket gör att det mesta av vattnet rinner ner mot vår hage - det är dikat men av och till blir det lite översvämningar här och där.

onsdag 2 november 2022

Skoning

 Solfari har ett av/på humör och när han är AV så blir det lite stökigt för hovslagaren att sko. Då vill Solfari ingenting och bara vägrar samarbeta, vägrar lyfta på hovarna, vill slå till hovslagaren, bita osv. Att ge mat funkar inte då Solfari blir mer elak när han äter, särskilt när han ska göra saker han inte gillar.

Idag tänkte jag prova något annat. Jag vet att Teo har makten i hagen så jag provade med att ställa Teo precis bredvid Solfari. Sååå mild Solfari blev!! Han skötte sig utmärkt med några tillsägelser från Teo och det var så lätt för hovslagaren att fixa alla 4 hovar på en gång. Hovis trodde inte riktigt på mig och var lite orolig att hovis skulle bli sparkad pga att grabbarna skulle slåss men jag bedyrade att det kommer gå superbra. Det var ett vinnande koncept! Hovis blev glatt överraskad. 

Mina tankar när det gäller skoning är att:

1. Hovslagaren ska känna sig säker - det är allra viktigast för mig! Mitt ansvar, mina hästar.

2. Hästarna ska känna sig trygga och säkra

3. Hästarna ska vara torra, hovarna rena och kratsade. Onödigt att slita på hovslagarens utrustning.

4. Det ska gå lätt, smärtfritt och vara över på ca 40minuter.

5. Man ska inte behöva tippa på tå runt skoningen. Folk ska kunna väsnas och vara i stallet som vanligt. 

Hovis skor Solfari. Teo står lös bredvid Solfari. Vi bytte sida när det var dags att sko andra sidan. 


tisdag 1 november 2022

Föra dagbok, avramling

 En av mina stallkompisar för dagbok om hur sin häst mår och jag måste säga att det är väldigt bra att föra bok om sin häst, vad man gör per dag, hur mkt foder den får, hur hästen känns osv. För när jag sedan kommenterar att hästen t ex är lite seg vid utsläpp så kan stallkompisen gå tillbaka till året innan plus flera år till bakåt och se att hästen betedde sig precis likadant vid just den här tiden alla år. Det är smart och skönt att veta att hästen inte är sjuk eller dylikt.  Jag försöker ju hålla min blogg uppdaterad så jag vet hur mina hästar beter sig men är absolut inte lika duktig som stallkompisen.

Tips till alla - för dagbok.

Och så har jag haft min första ofrivilliga avsittning på Solfari :-) Rätt odramatiskt men den var första gången på honom. Han ville inte riktigt gå fram dit jag ville och sprang till, bockade och svängde i samma veva vilket gjorde att han tappade balansen, flög rakt ner på huvudet och naturligtvis rasade jag också. Jag gjorde mig inte illa, inte heller gjorde Solfari sig illa men det var rätt komiskt.  Jag skrattade, Solfari blev vettskrämd när jag låg på backen, så jag gav honom en liten morot, en klapp på halsen och så satt jag upp igen och fortsatte träna.