Eksem-känning

 Teo har alltid varit lite kliig av sig, ända sedan jag köpte honom. Hans mamma hade eksem, det både vet och såg jag på henne. Men Teo har aldrig haft eksem, han är svenskfödd, han har en svensk mamma och pappa men varje år har hans kliande eskalerat. Jag har alltid haft flugtäcke på honom och sprayat med insektsspray.

Men det här året...jag vet inte om det är ett konstigt väderår här i mellersta Sverige med hög värme och sedan regn och så varmt igen. För just nu har knotten totalt exploderat vid stallet. Det är så mycket knott och hemskheter i luften och Teo har gått in i värsta kli-explosionen. Jag tror jag får acceptera att han har fått eksem, en lätt variant men ändock eksem. 

Så nu får jag väl behandla honom som en eksemhäst. Han har börjat sova inne på nätterna för att minimera möte med knotten för mycket på eftermiddagarna.

Flex Hoof Boots

Dags att utvärdera lite boots. Jag har aldrig varit en barfota-häst-person men tydligen är min häst det! För hans hovar har aldrig varit finare eller bättre!! 

Alla hästar verkar vara individuella när det gäller hovboots så här får man faktiskt pröva sig fram lite. Jag har provat: 

 * Cavallo boots, gav skavsår i karleden och han var mycket obekväm i dem (stod och sparkade i luften efter jag hade satt på dem) samt de är väldigt klumpiga. 

 * Scoot boots, jättetrevliga, lätta men ack så mycket skavsår han fick av dem. De är liksom hårda överallt och de spännremmar man drar fast bootsen med runt ballarna gav honom köttsår. Jag menar verkligen köttsår. 

 * Flex Hoof Boots, en bättre version av scoot boots. Mjuka, flexibla och har många möjligheter att köpa olika storlekar på alla spännremmar. Han har inte haft ett endaste skavsår av dem och verkar väldigt bekväm i dem. Det enda abret är väl att de är så flexibla så ibland ömmar han lite när han går på grusvägar. 

Då kan man förstås köpa pads och så kommer vi in på den sången också. Jag har använt ull-pads, riktig bra men de torkar aldrig efter en lerig riddag. Evo pads är riktigt dåliga, de plattar till sig direkt och går sönder efter bara några dagars användning. 

 Jag är nyfiken på Equine Fusion. De är som Flex Hoof Boots (antagligen har de kopierat modellen) men de har lite bättre funktioner på alla spännremmar. Nåja, det är väl bara att sy till på mina egna. 

Teos hovar då? Under tiden han har haft skor har sömmarna gjort stora hål i hovarna, sömmarna verkar röra sig i hoven och liksom karva ut större hål vilket har lett till att skorna hela tiden glappar. Jag har provat massa olika typer av sömmar, koppar, vanliga standard, titan men alla verkar röra sig i hålen och göra större hål. Jag har skott med 4-5 veckors mellanrum (men hur billigt är det?!?) då det verkar vara det enda möjliga under skoperioden för att skorna inte ska lossna. Likaså har då hovarna mer eller mindre förstörts pga sömmarnas rörelser. Hovarna vittrar sönder på sidorna pga de mängder sömhål, eftersom hans hovar växer också långsamt. 

 Jag har under hela tiden filat på hans hovar så att de håller sig fina, även klippt bort/kapat lite skräp från strålen plus hållt hälarna på plats - med godkännande av hovslagare förstås. Jag gör inget invasivt, bara filar lite. Så summa sumarum: Hans hovar gillar att vara barfota. Han verkar också må bättre av att vara barfota. Det enda tråkiga är att man inte får tävla i hovboots. Det anses ge för många sårskador på hästarna (!?!) så antingen får jag tävla barfota eller sätta på skor.

3 år sedan

För 3 år sedan på dagen var det mitt sista farväl till min pappa, då han lämnade detta jordeliv och fortsatte sin tid någon annanstans. Det var kyrkostund, kista, blommor, släkt och vänner som alla sa farväl till honom. Hans kvarlevor finns nu på en vacker plats vid kyrkans minneslund. Jag tror inte riktigt jag förstod då att han var borta, utan det kändes mer som att han var på resande fot och vi hade en träff med hela släkten. Men så var det förstås inte. Pappa har alltid varit den tysta, ödmjuka, benfasta, kunniga och faktiskt rolig person. Han lärde mig massvis och jag har så många minnen i varenda rum jag är hemmavid. Han har haft ett finger med överallt. Hans arbetspenna finns faktiskt kvar på en av fönsterkarmarna - jag vägrar ta bort den. Av och till brukar jag prata med honom, oftast när jag arbetar med trä. Jag ber om råd, ber om förlåtelse för att jag inte riktigt kan göra lika bra som han gjorde, ber om godkännande. Då och då hör jag även hans ord "B+", Det var ett gemensamt skämt vi hade om att inget arbete är bra nog, det finns alltid utrymme till förbättring och därför kan man inte få A. Det var tydligen något hans gamla lärare sa till honom och det fastnade hos honom och nu har det fastnat hos mig. B+, detta korta ord, detta lilla ord som alltid ger oss en påminnelse om att vi kan alltid göra bättre. Det gäller allt - inte bara med bygget utan allt. Om du har gjort en god gärning, kunde du göra bättre? Om du har sagt något bra till någon, kunde du ha sagt mer? Det är sådant litet ord men ack så stort det kan bli, och även så litet. Tack Pappa för allt du har gjort, allt du har lärt mig. Jag kommer alltid sakna dig!

Snart börjar morgon-passen igen

Uj uj uj, snart börjar de tidiga mornarna igen. Mornar då jag möter alla hästar i boxarna, hummandes och så blir det täcke av/täcke på. Promenera med den ena flocken efter den andra, backe upp och backe ner. Jag gillar faktiskt mina mornar men jag märker också att ju äldre jag blir, desto skönare tycker jag om lugna mornar utan stress att åka till stallet, pälsa på mig 3 ton kläder, pannlampa osv. Men, nu är det snart dags igen och alldeles snart är det fullt stall också! 14 hästar som ska ut i olika hagar. Det ska bli skönt att påbörja normaliteten men jag kan faktiskt inte klaga på min sommar. Har hunnit med ovanligt mycket den här sommaren men samtidigt ovanligt lite. Öland blev det första - riktigt härligt med semester där. Sen har det varit mycket byggande i stallet med foderautomater osv plus då visning av stallet för snart de nyinflyttade. Gurkan fick tänder och kulor bortopererade. Teo har gått barfota och kommer fortsätta barfota. Middag med goa vänner har jag hunnit med. Lite cafeteria-jobb också på några helger. Hemma har jag hunnit bygga köket själv, fått ny diskmaskin installerad samt ny varmvattenberedare och nya rör. Bilen har åkt in och ut på reperation. Besiktat både bil och hästsläp. Jobbat, jobbat och åter jobbat. Det som stör mig är att jag har inte priorieterat vedkapning!! Nåja, ngn gång ska vara den första och skulle inte förvåna mig nu att det blir strömavbrott under vintern.

Hovsprickan

 Teos hov lossnade igår. Alltså själva delen som var dålig. Han har inte ont eller så men det ser lite groteskt ut. Jag träffade en hovis i förrgår som raspade en hel del och la "sprickkanter" så att en sådan liten del som möjligt skulle lossna, om den skulle lossna. Vilket den förstås gjorde igår i hagen. Denna hovis visade också mig vad jag skulle göra om den skulle lossna vilket var exakt det jag redan gjort, vinkla tån med hovrasp. Skönt att känna att jag hade gjort något rätt i alla fall. Återkommer med foto imorgon.

Annars lunkar livet på i sakta mak. Semester har jag haft i miniformat, några dagar här och där och jag har njutit i stora klunkar. Ridningen börjar dra igång mer och mer och jag känner att Teo verkligen mår bra av att gå barfota. Jag pratade faktiskt med denna hovslagare om detta, att jag aldrig skulle ha trott att jag skulle bli en barfotahästare, det är inte riktigt min stil. Men som vi båda ansåg, vissa hästar mår bättre av att gå barfota, likaså mår vissa hästar bättre av att gå med skor. Visst, det kräver lite mer av mig som hästägare med en barfotahäst då jag hela tiden behöver analysera hoven, strålen, underlaget som jag rider på och status på hovarna, alltså lite mer än en normal skodd häst. Jag filar rätt mycket på hans hovar också så att de håller sig korrekt balanserade, inte flisar av eller så, plus ser till att han inte har någon liten sten som fastnat och kan ge skador.

Problemet är dock tävlandet. Jag skulle vilja tävla men FEIF tillåter inte barfotaboots pga att de ger så mycket skador (?!?!). Om man rider med barfotaboots som ger skador så behöver man nog fundera på om man verkligen är rätt person att ha sin häst barfota. Det finns så många olika barfota-boots nuförtiden som är perfekta för hästarnas hovar, det gäller bara att hitta rätt. 

Själv har jag provat Cavallo-boots som jag anser är för klumpiga och de gav Teo skavsår i karleden och jag har provat Scootboots som gav honom rejäla sår ovanför hoven precis, så de såldes. Men nu verkar jag ha hittat rätt, Flex Hoof boots. De är mjuka men har ändå en bra hård sula, dock behöver jag lägga i en separat sula för att det ska kännas rätt för honom men vad gör det? 

Jag kan rida ut i vilken terräng som helst, träna på volten, ligga i väldigt snabb galopp, ökad tölt och allt - utan att han berörs av bootsen eller tycker det gör ont av underlaget eller får sår på benen. Så, de är perfekta för honom men det betyder inte att de är perfekta för vilken häst som helst. Men för Teo passar de underbart. 

Detta år ska jag även försöka mig på att ha boots på vintern. Det ska bli intressant att se eftersom vi brukar få rätt isigt, både i hagarna och på ridvägarna. Broddar har jag för bootsen så det är bara att brodda på. 

Fullt stall, Flex hoof boots, spricka

 Stallet är fullt! Riktigt överproppat också eftersom jag har kö på 4 personer. Det är kul hur det skiftar, ena stunden rätt svårt att få in hästar och nästa stund jagas stallplatser. De 5 som flyttar in kommer från samma stall eftersom deras stall ska lägga ner (tyvärr). Dessa inackorderingar har stått i samma stall i över 10år, så det kommer bli en omställning för dem men jag hoppas de kommer trivas hos oss!

Teo och jag på skogsrunda

Torka! Det är snustorrt i hagarna pga brist på regn och överbetning. Så nu har en del hästar fått flytta upp i skogen där det finns massa gott skogsbete. Där får de gå tills ägarna tröttnar på att ha dem ute.  Nästa år kommer vi göra annorlunda.

Några mycket nöjda hästar ute på skogsbetet

Flex hoof boots. Jag har hittat rätt hovboots till min svarte springare. Jag provade dem förra året och Teos ben, hovar och karleder mår så bra i dessa boots. Tidigare scootboots var så hårda så de skavde och gav honom rejäla sår men efter en vinter med skor igen, så hittade jag flex hoof boots och de är suveräna. Supermjuka runt huden med hård sula, plus att jag använder paddar i sulan för att skydda hoven ännu mera. Jag har nu 2 omgångar (ett par äldre och ett par splitter nya). 

Varför jag kör barfota? Jag provade en sommar och noterade att Teos hovar har aldrig sett så fina ut, så jag bara fortsatte. Det blev skor på vintern och barfota från april till oktober ungefär. Det här året ska jag försöka köra barfota året om, vi får se hur isigt det blir i vinter.

Mina nya flex hoof boots.

Spricka. Teos hovar är stenhårda och jättefina men han har haft ett broddtramp från i vintras som nu har krupit ner och spruckit upp en del. Jag har pratat med hovis om detta under varje skoning och fått svaret "Det är ingen fara, låt det vara" men nu när jag fotade och ringde honom så blev svaret "Det där är allvarligt, du måste ha skor". Så från att, från ca 7 veckor sedan då hoven såg ungefär likadan ut, då hovis sa "ingen fara", till "akut åtgärd". Hmm??? 

 Men min hovis har skadat sig och påstår sig vara frisk men efter lite frågor insåg jag att han fortfarande inte mår bra. Så jag vill inte att han kommer utan jag jobbar lite själv med sprickan och inväntar en annan hovis som kommer inom kort för att sko andra hästar i stallet. Han är inte halt, har inte ont men jag inser att när/om tåkappan lossar, får jag ett riktigt stort problem.

Bakhov bör tilläggas. Jag försökte göra en sån där skåra för att stoppa sprickan från tån men inser nu att det var onödigt för det stoppar aldrig. Däremot hjälper det att runda tån rejält så att det inte blir ngn kraftöverföring och tryck, så det har jag gjort. 

Foderautomater. Jag har byggt foderautomater i alla boxar. Ett riktigt jobbigt jobb, men nu har alla 14 boxar automater i sina boxar. 

Dessutom håller jag på och bygger 2 foderstationer till en hage, då hagen är lite komplicerad på hösten (lerig/vatten) och jag vill inte stänga av en sektion för lunchhage. Då bygger jag en liten låda istället, ja eller två lådor för det är två hästar som går där.

Mycket har hänt sedan sist

 Oj, jag ser att jag inte har skrivit något sedan april. Det har hänt en hel del så jag listar bara ner allt här:

• 2 valackar och 1 sto har flyttat från stallet. De ville stå på lösdrift och det är något jag inte kan erbjuda. 
• 1 sto till flyttade för att hon ville ha sitt sto (som har ensamsvårigheter) i en större flock så hon inte blir så sårbar.

Jag har visat stallet för många men ingen verkar tycka det är tillräckligt intressant. Antingen är det just för att det inte är lösdrift eller så är det för långt bort. Jag noterar dock att hästintresset har börjat falna lite överallt, så jag tror att det helt enkelt börjar bli för dyrt att äga häst. Så jag tror jag kommer få lite svårigheter att fylla stallet.

• Min medryttare kom och gick. 

Medryttaren var suverän, jag kände mig supertrygg med henne men det var något som Teo inte gillade. Han blev rätt sur och var väldigt tydlig med sitt beteende. Jag vet inte om det var medryttaren eller något annat men jag som ändå har rätt högt kontrollbehov valde till slut att avsluta medryttaren. Det var absolut inget fel på medryttaren men jag klarade helt enkelt inte av det. 3 månader  men sen gick det inte mer, trots att jag kände mig jättetrygg med medryttaren så var det något som gnagde. Ja, då har jag provat och jag kommer aldrig mer ha medryttare. 

• Gurkan är kastrerad och har fått dra ut några tänder.

Jag har hela tiden velat kastrera honom då jag vill inte ha en hanhund som kan bli en bråkstake eller har så mycket hormoner och skriker efter damerna. Så kastrering skulle det bli! Men nu blev det lite tidigare än beräknat eftersom Gurkan har överbett och behövde ta bort de nedre hörntänderna innan de växte upp för mycket. Så jag bönade och bad veterinär att göra allt på en gång vilket hon gjorde. Hela 12 000kr gick kalaset på, och jag fick inte ett smack på försäkringen.. Tack så mycket för det.. 

• Mitt kök är ombyggt av mig.

Äntligen fick jag mitt skafferi och mitt fina kök med långsamstängande lådor och bara underbart perfekt. Det är några få saker och några stora saker kvar som är beställda och kommer inom kort, typ kyl, frys, belysning Men annars är allt klart.

• Varmvattenberedare, Värmekabel, Reningsfilter

Jag bokade in en VVS:are som installerade varmvattenberedare, värmekabel och reningsfilter (jösses så rent vattnet blev). Det här är något jag borde ha gjort för 10 år sedan men jag har helt enkelt valt bort det. NU blev det av och jag känner mig supernöjd. Diskmaskin fick han installera också

Det här var bara ett litet axplock. Jag har varit på Öland samt Kreta men det tar vi senare.. 

Livet lunkar på

 Jag tycker ofta att livet lunkar på i sakta mak och det händer ingenting men när jag granskar tidigare inlägg så ser jag att det har hänt en hel del, både bra saker och dåliga saker.

I nuläget har Teo och hans kompis i hagen fått börja sova ute, det har de gjort i 2 veckor ungefär. De går i nuläget i en öppen härlig hage som jag älskar men det verkar som att det kommer flera ston till stallet så då får vi tyvärr lämna denna hage och flytta upp närmare stallet eftersom hagarna är olika stora och erbjuder olika koncept.

Gurkan mår bra, min nya lilla kompis och Teo mår utmärkt. Jag har en superbra medryttare till honom just nu och de tränar/myser 1-3 ggr/ vecka, vilket är super för mig för då hinner jag med massa annat. 

I helgen flyttar 1 sto och 2 valacker från stallet eftersom de söker lösdrift och det är något vi inte kan erbjuda här i stallet pga hagarna. Lösdrift kräver stora dränerade fina hagar med skjul och vi har visserligen stora hagar men inte tillräckligt stora för lösdrift. Jag önskar dem stort lycka till i framtiden!

Vi börjar närma oss sommaren vilket märks för en del av hästarna i stallet har börjat gå ute dygnet om och jag hör att fler börjar ansluta sig till utehästar-livet. Det ska faktiskt bli skönt att ha ledigt i 3 månader. 

Sorg i stallet

 Det blev en tung och sorglig onsdag. Jag kom till stallet som vanligt på morgonen för att släppa ut hästarna och då noterade jag att den enda stora hästen kvar i stallet (fullblod på 23år) låg ner och verkade ha kämpat med att komma upp (trodde jag) men det visade sig att hästen hade tarmvred, igen. Han buköppnades för 2 månader sedan för samma problem och ägaren samt medryttare har tagit hand om honom så fint hela tiden. Det har varit mycket jobb för dem med att hålla rent i boxen, ge hästen soppa, promenera, promenera och åter promenera. 

Men som sagt, på onsdagsmorgonen hade han så svåra smärtor och veterinär kom dit men kunde inget göra. Trots maximal smärtlindring hade hästen extremt ont, så pass ont så han kunde inte transporteras säkert till klinik så det ena att göra var att låta hästen somna in. 

Han fick lugnande och därefter de 2 sprutor som behövs för att låta hästen somna in. Ägaren och medryttaren var förstås väldigt ledsna. Deras kärlek fick somna in..  Jag lider med dem..

Bakskor AV

 Teo blev nyskodd förra veckan men både jag och hovslagare noterade en förändring på bakhovarna. Han hade byggt upp en s.k falsk sula med väldigt höga bärrandskanter (tror jag det heter, den del man fäster skon på). 

Hovslagaren valde att inte ta bort den falska sulan pga risk för smärta för Teo då han är en smula känslig och satte på skon på dessa höga kanter med djupa fåror in till lamellranden. Jag vet inte om jag tyckte det var sån bra idé men hovslagaren har alltid rätt, enligt mig.

I lördags red jag ut med en kompis och någonstans längs med denna grusväg passade Teo på att slänga av sig skon. Ingenting hade gått sönder så jag misstänker att den bara slängdes av!

Som ni ser på bilderna, det här var efter min ridning där han tappade skon, så ser ni hur djup fåran är där skon i normala fall sitter och hur hög sulan är. Jag tog helt enkelt bort den där extra sulan och voilá så såg hoven normal ut igen. 

Jag försökte få tag i hovslagen men lyckades inte så jag tog ett beslut att lösa problemet själv. Jag karvade bort den falska sulan, raspade lite på bärranden och satte på skon - ja, jag har fått utbildning av hovslagare för länge sedan och satt på ett gäng tappskor i mina dagar. Den satt fint, skon, och jag blev riktigt nöjd.

Men... igår var båda skorna avplockade när jag tog in honom från hagen. Yeyy! Så något galet är det med bakhovarna. Sagt och gjort, han fick helt enkelt börja med att vara barfota lite tidigare än planerat. Jag raspade till hovarna så mycket jag kunde och så red jag ut, med hovboots.

Just nu har jag Cavallo hovboots bak, för att minimera skav. De är inte broddade för det är så pass fint underlag så jag behöver inte brodda. 

Jag har även Scoot Boots som jag använde förra året, dom fick han skav runt ballarna förra året men jag har värmt dem och spänt ut banden runt ballarna så jag hoppas de inte skaver likadant som förra året. Jag kommer också köpa Flex Hoof Boots, mestadels för de påminner om Scoot Bootsen men verkar inte lika stumma i materialet. 

Ska bli intressant det här med bootsen. För jag noterade förra året att Teos hovar har aldrig varit så fina som de var när han var barfota, så kanske han får fortsätta vara barfota under vintern också..

Ny stallkamrat sökes

 Suck, precis nu när jag tycker allt flyter på så där perfekt i stallet så meddelar två av dem att de kommer flytta och de har 3 hästar tillsammans. Så det blir ett rejält tapp på hästar som folk. 

Jag tycker det är tråkigt naturligtvis men båda vill ha saker som jag inte kan erbjuda i stallet i nuläget och då får man helt enkelt söka sig vidare, vilket de båda gjorde. De anlände ungefär samtidigt från samma stall och jag misstänkte redan att de båda skulle flytta när den ena av dem meddelade mig att hon söker andra platser (fick förvarning från person redan i februari). Och mycket riktigt, den andra flyttar också på samma datum.  Inte alls förvånande. 

Så nu börjar jakten igen med att hitta nya stallkamrater, unga som gamla, det spelar ingen roll. Det enda kravet jag har är förstås att personerna ska fungera med nuvarande stallkamrater och att de har valacker. Jag tar inte emot ston längre, de har för mycket hormoner.

Vi får se när/hur/vilka som anländer, spännande med nya stallkompisar.

Februari = Trött på vintern

 Det är väl ungefär nu de flesta börjar tröttna på kylan, på vintern, på att gå med så mycket kläder, att frysa, att knacka is osv osv.. Men jag är faktiskt tvärtom! 

Det är NU jag mår som bäst. Det börjar ljusna tidigare på mornarna och kvällarna ska vi inte prata om. Det är ljust fram till ungefär 17 nuförtiden - underbart! Snön ligger kompakt på vägarna, det är nästan lite is på ridvägarna (mitt favoritunderlag) och man märker en förändring i naturen. En försiktig trevande första vårkänsla liksom. Fåglar börjar kvittra lite smått, som att prova sångrösterna och man känner att solen börjar värma. 

Jag tycker verkligen om vintern!

Fodra, Rida, Jobba

Det går bra med Gurkan. Han gillar inte riktigt att åka iväg på mornarna, han vill hellre leka hemma och mysa men tyvärr så går inte det. Vi måste upp tidigt för att åka till stallet och sedan vidare till arbetet. 

Han verkar tycka jobbet är okey eftersom han har sin lilla yta tillsammans med matte. Sover gott när jag sitter på möten och leker i sitt lilla område när jag jobbar.

Men stallet är inte så kul. Han får sitta i min jacka medan jag jobbar och det är inget han är så förtjust i. Han gillar inte att sitta fast, så han piper i typ 20minuter och sedan somnar han. Rida verkar rätt okey men det är samma där, då har han pipit i ca 20minuter när jag gör ordning hästen och somnar när jag sitter upp.

Att gå själv är inte heller roligt eftersom det är kallt och tråkigt. Så generellt är han inte jätteglad över mitt stall-liv men tyvärr måste han acceptera det. 

Det är inte optimalt att skaffa valp under de kalla månaderna har jag noterat. Det är svårt att uppmuntra dem att vara  ute, då de är för kallt och det är svårt för mig att göra allt jag behöver göra. Dessutom är han så självständig och vill göra saker på sitt sätt och är mindre klängig än vad Ida var, så det gör ju inte det lättare. 

Vi leker jättemycket hemma så det tycker han är väldigt kul. Särskilt när jag slänger leksaker som han får hämta..

Fick fin present

 Jag fick en underbar present av gården där jag har min häst. 2 tavlor på trasselsudden. De var såå fina och jag blev så rörd. Nu hänger de på väggen vid min andra tavla där trasselsudden och jag öppnar dörren första gången till mitt (då) precis nyinköpta hus. 💖

Första lilla tavlan är där Trasselsudden är på ett berg i Idre.
Andra tavlan är min hand och trasselsuddens tass.
Tredje (stora) är där vi öppnar dörren till mitt nyinköpta hus. Ni se henne stå på bakbenen och vill att jag ska öppna dörren.

Medryttare och lite annat

 Jag har nu berättat för alla i stallet om mina känslor. Kanske lite väl sentimentalt från min sida men jag tror det hjälpte. Jag berättade att jag inte vill att de ska kontakta mig på fredagar-söndagar för då behöver jag pausa, njuta, leva. Jag vill inte höra hur "den hästen bet en annan", "hur vattnet fryser i baljorna och kan vi lösa det på något sätt" eller "att den personen sa si och så".. Jag vill bara vara en vanlig person som åker till stallet och umgås med min häst och mina stallkamrater. Vilket jag tror alla förstod nu.

Dessutom har jag och min hagkompis bestämt att så fort snön försvinner så kommer våra hästar gå ute dygnet om. Teo kommer få ta av sig skorna så fort det går. Varför?? Jo jag behöver hålla ner kostnaderna så jag kan ägna mig åt mitt hem och renovera det.

Dessutom har jag sökt medryttare. Jag tror jag har fått tag i ett gäng härliga personer så nästa helg ska en del få provrida och jag ska få en känsla för dem och de för mig. Jag håller tummarna att några funkar. För min tanke är att kanske ha 2 medryttargäng som rider 2-4ggr i veckan. Då kan jag fortfarande rida Teo och njuta men samtidigt ha lite mer pengar kvar så jag kan ha råd att ha kvar honom och hemmet.

Jag ger detta ett år. Januari 2027 ska jag ha samma magiska känsla över att äga häst och njuta av stalllivet. Har det försvunnit, så säljer jag Teo och slutar med hästar, hur tragiskt det än låter. Men det är en dyr sport och ska man hålla på med detta, så måste man älska det helhjärtat.

Tunga beslut tagna

 Jag har haft en riktig (50års)-kris eller något.. För det har varit tufft att driva stallet, rida min häst, ta hand om min hund, sköta mitt hem, jobba på mitt jobb och samtidigt leva.  Under 3 års tid har jag tagit över ett helt stall om 14 hästar, strukturerat om hela stallet, dragit in folk till stallet, löst olika problem som alla har haft och samtidigt tagit hand om min hund som var svårt sjuk, sett min pappa som var svårt sjuk och en bror som har varit svårt sjuk. Hunden fick avlivas, pappa dog och brorsan överlevde och mår bra nu. Jobbet har krisat med än det ena, än det andra.....

och själv har jag bara sprungit på... i ekorrhjulet. Utan att tänka, utan att stanna, utan att leva.

Det får vara nog nu!

Jag har tagit en rejäl fundering på vad jag vill här i livet. 

• Ska jag sluta med hästar? Det som ger mig energi men som också tar väldigt mycket energi från mig just nu. 
• Det är extremt kostsamt också.
• Ska jag byta jobb??
• Men jag gillar ju mitt jobb
• Ska jag flytta?
• Älskar mitt hem

Jag tog ett beslut nu. Hästlivet älskar jag med allt vad det innebär, Vad ska jag göra mellan oktober-april om inte vara i stallet på kvällarna? Det är mörkt, kallt, tråkigt men vad är alternativet? Stanna hemma framför teven? För det är ju där jag lär hamna.  Det kostar mycket pengar ja, men det finns alternativ till det. Hästen får gå ut tidigt på våren i hagen, då behövs inte strömateriel. Han får dessutom ta av sig skorna, vilket gör att jag inte behöver hovslagare på några månader. Jag tar bort kraften, för egentligen behöver han inte kraft. Kanske sänker livförsäkringen, för det är det som kostar.

Skaffar medryttare så att jag inte behöver vara i stallet varje dag och dessutom får medryttaren betala för sig, så kanske hela alltet betalar sig själv. 

Vi får se om det räcker. Jag ger det ett år, sedan får vi se.

Inte mycket ridning just nu

 Jag tog ett beslut när Gurkan anlände att låta Teo vila. Dels för att jag vill ge Gurkan så mycket tid som möjligt att vänja sig vid sin nya miljö men också för att det är kallt, runt -8 till -11 grader. Det är inte så snällt mot en liten valp, även om han är mestadels i min jacka. Teo har dessutom inte fått vila en längre tid på länge så jag kommer nog låta honom få en rejäl paus. Han har hitintills fått vila i ca 1.5 vecka och jag tror nog att han kommer få vila nästa vecka också.

Jag har på något otroligt sätt inga kvällspass under dessa veckor, mitt första är den 11 februari så det är rätt skönt. 

Gurkan och jag tillbringar dagarna med att sova, leka och äta. Jag jobbar däremellan. Tack och lov för mitt jobb som tillåter mig arbeta hemifrån.

Välkommen Gurkan!

 Då har Gurkan anlänt!! En stabil, självsäker liten kille på 8 veckor. Vi fick helgen tillsammans och försöker lära känna varandra. Hans första gång ute i naturen, i snön, hans första möte med hästarna, han första ensamma natt med mig utan sina syskon.

Det har gått jättebra och han sover hela natten eller rättare sagt, han sover mycket! Det känns riktigt bra det här och jag mår bättre. Saknar trasselsudden förstås men det svider inte alls lika mycket. Men det är ändå inte samma känsla jag har med Gurkan som jag hade med trasselsudden. Misstänker att det är en övergång som kommer ta tid att få känslorna på rätt sida.

Förberedelser

 Mina känslor går i berg-o-dalbana just nu. Jag är ledsen för jag saknas trasselsudden och varje dag tittar jag efter henne, på hennes favoritplatser, och varje gång jag gör något så tittar jag bakåt som för att kolla om hon är med. Varje gång jag gör detta, inser jag att hon är borta och då svider det till rejält och ibland så gråter jag en skvätt. 

Men.. jag håller även på att förbereda för Gurkans ankomst. Det är en massa korgar och filtar som ska tvättas, jag har gamla leksaker men en ny leksak måste han väl få och mat har jag eftersom Ida åt valpfoder. Hundsele har jag, bajspåsar måste jag köpa in (har ett gäng men man kan väl aldrig ha för många?) och matskål har jag också (Idas gamla som hon fick från kenneln när hon var liten). Fundera över hur jag ska lösa jobbsituationen med en valp, hur ska han vara, var ska han sova... Funderar även på hur jag ska lösa hans plats i stallet då han är en valp och kommer garanterat frysa samt jag ska försöka ändra på hur han ska "bo" när jag är ute och rider - särskilt på sommaren. 

Litet täcke måste jag nog köpa in till honom för det kommer vara kallt. Har aldrig köpt valp på vintern, det här blir en ny erfarenhet. Skotta fram en liten gräsyta till honom så han kan kissa/bajsa lätt.  Fixar med försäkring till honom och så får jag inte glömma att rapportera in honom till jordbruksverket. 

Jag börjar ändå känna mig mer exalterad för nu är det ju bara 2 dagar kvar. På lördag ska jag hämta honom och sen börjar allt om igen med valp, unghund, vuxen hund. Jag börjar faktiskt längta... 

Gurkan...

 Ja, ibland tar sig livet olika skutt här och där. Jag sörjer fortfarande Ida men vill inte leva ensam så det dök upp i mitt Facebook-flöde en hund som "ingen" hade tingat. Ja, eller någon hade tingat men ångrat sig. Så jag mailade kenneln (samma kennel där jag köpte Ida) och åkte dit igår, tisdag.

Det var ljuvligt att få träffa massa vuxna tikar, milda glada ödmjuka tikar och en liten valpflock på 5 valpar som var 7 veckor gamla. Det fick mitt hjärta att bli varmt igen. 

Jag valde Gurkan, som han kallas där. Jag gillade namnet och jag tror jag behåller det. Lagom gulligt men ändå lätt att säga - vi får se, jag kanske döper om. Gurkan var modig, relativt stor, självständig och väldigt aktiv - passar mig perfekt. 

Det är blandade känslor just nu. Jag är glad men inte överväldigande glad eftersom sorgen efter Ida fortfarande finns där, väldigt mycket faktiskt. Men jag vet ju att jag vill ha sällskap och jag vet att jag älskar hundar och kommer hitta en livskamrat. Nu fann jag honom lite tidigare än jag tänkte. Gurkan kommer in i mitt liv på lördag, ska bli spännande. För första gången på över 2-3 veckor, sov jag hela natten. 

Gurkan är han i mitten som tittar upp på mig. 

Livet går vidare..

 Livet lunkar på med vardag och tur är väl det för annars tror jag att jag hade gått under. Vart jag än går, vart jag än gör så förväntar jag mig att min trasselsudd följer med, nu gör hon inte det längre....  Det smärtar, jag har en tung klump i magen, tårarna ligger nära men jag vet att jag läker. Trasselsudden lider inte, hennes själ svävar fritt eller är vid min sida (vad vet jag), det är bara jag som får dras med minnen, känslor och tankar. I min tanke just nu snurrar bara avlivningsdagen, man tänker väl nästan alltid - borde jag har gjort detta, fanns det något annat jag kunde göra, varför varför VARFÖR?

Men jag vet att jag gjorde rätt, hon var 14 år, hon hade en obotlig sjukdom och hon mådde dåligt. Hon skulle inte få lida utan hon själv skulle få en chans att säga till när det var nog, och det gjorde hon. Att bli 14 år, överleva cancer på bukspottskörtel med en prognos på 4 månader och överleva det med råge (totalt 2 extra år) det var vår guldkant i livet. För er som funderar, mådde hon verkligen bra de sista 2 åren? Jag gick på regelbundna veterinärkontroller varje halvår, där de kontrollerade blodvärden och enligt dem så var det okey. Hon åt, drack, kissade, bajsade och följde med mig på äventyg, så jag tror hon mådde bra. Vi fick extra tid att vara tillsammans och jag tackar ödet för detta. 

Tack och lov för stallet, mina nyfikna och väldigt känslomässiga stallkamrater som stödjer, frågar, lyssnar och de få men nära vänner jag har som finns där som en trygg kudde bakom min rygg. Jag vet att ni finns och jag känner mig trygg med denna vetskap. 

Tiden läker alla sår, sägs det och jag vet att jag läker. Idag känns det faktiskt lite bättre, jag är fortfarande ledsen men det överväldigar mig inte utan jag kan t om le och prata idag. 

En bild från när hon var liten, frisk och jättebusig Jag kommer älska att se på alla bilder längre fram och minnas henne med glädje..

Ida, min älskade trasselsudd

 Igår, söndag den 18/1-2026 kl 17:32 somnade hon in på Albano i Danderyd. Hennes kropp sa att det var nog nu. Hon hade varit lite krasslig under 10 dagar ungefär med diarré så jag kände på mig att något var galet, ibland var hon bra i magen och ibland inte. Men igår, fick hon ett anfall som jag hade svårt att häva. Så jag insåg att hennes kropp sa att det var nog nu. Så jag ringde och fick en akuttid, åkte dit och fick säga farväl till min bästa vän, min älskade trasselsudd.

Hon fick lugnande i sin bär-väska som hon älskar, hon krafsade runt lite och la sig sedan ner stilla och avslappnat med min hand runt henne. Hon fick narkos och sedan överdos av narkos och jag sa farväl till min älskade vän. Hon las i en kista och jag gick... 

Vi har bara en kort tid tillsammans med våra älsklingar och den tiden får man njuta av så mycket det går men när det är dags, så måste man kunna säga farväl. Jag ville inte att hon skulle få ett nytt anfall, hon har inte haft ett enda anfall på 2 år, och jag ville avsluta så värdigt det gick. Därför fick hon lämna jordelivet igår, därför sa jag farväl till henne igår.

Det är tungt nu, riktigt tungt för jag lever ensam, är ensam och har ingen att luta mig emot förutom mina vänner förstås. Men det är inte samma sak. Jag måste fortfarande gå och lägga mig ensam, gå upp ensam, uppleva saker ensam... Jag grät mig till sömns igår, vaknade gråtande och gråter fortfarande.  Jag vet att tiden läker alla sår men just nu är det nattsvart för mig. 

Jag vet att jag kommer ha en ny kamrat, det är jag säker på. Men det här ska få smälta lite, kanske en vecka eller en månad. Vi får se. 

Agera som du vill att dina stallkamrater ska agera

 När jag var liten och började med hästar så gick jag på en ridskola. Jag bodde mer eller mindre på denna ridskola och noterade hur alla vuxna betedde sig mot hästarna, särskilt ridskolecheferna - dessa personer bytte jobb av och till så det var några stycken som kom och gick. 

Det var ingen fin behandling av hästarna av och till. T ex det här var en del av det jag såg och "lärde mig::

• En häst som stod i en spilta blev nog skrämd och kickade mot ridskolechefen och denna person gick och hämtade en högaffel och slog på hästens bakdel, upprepande gånger
• En häst var en smula olydig på lektionerna. Ridskolechef hämtade longerpisk och piskade hästen (med ryttare på!) varv på varv i ridhuset. 
• Vi elever fick sitta groda på hästryggarna (balansövning, som att ligga i en gynstol), medans ridskolechefen ibland tog sin longerpisk och piskade fram hästarna

osv...osv. osv...

Det var ingen snäll behandling mot hästarna ibland men det var inte alltid så. Generellt hade hästarna det bra med skötseln av t ex sår, foder, allmän omvårdnad osv. Men det var en normalitet i detta stall att man behandlade hästarna hårt och att man slog hästarna om de inte "lydde".

Detta kunde ha gjort mig väldigt hård mot hästarna och när jag var yngre så var jag nog rätt tuff mot hästarna, eftersom jag kunde inget bättre och hade sett hur andra vuxna gjorde - då ska man väl göra så, kan man tycka. 

Men med åldern så blir man klokare och inser att hästar är faktiskt känsliga individer som ska behandlas med vänlighet. Som vuxen ska man agera som mentor till alla i sin omgivning och särskilt till barn anser jag. För hur man själv agerar, så lär sig de andra hur man ska agera eller acceptera. Det blir, som i mitt stall när jag var liten, en normalitet, en acceptans på att det är okey att slå hästar med verktyg, det är okey att piska hästen och det är okey att skrika på hästen. 

Det är inte alltid ridning som är välfärd, Bra hovar, bra foder, omhändertagen häst och kärlek - det är också välfärd.

Välfärd är ett "modernt" ord inom hästvärlden som används mer frekvent. Jag kan väl tycka att det är normalt hästvett att behandla din nästa (även djur) som du själv vill bli behandlad. Misstag kan alla göra, men det är bra att alla vill utveckla sin kunskap så att våra djur behandlas mer ödmjukt.

Kompis, gott gräs, ren hage är också välfärd.

Kolik.. tarmvred..skador

 Igår var en riktigt tråkig dag i stallet. Stallets enda stora häst, fullblod med många år på nacken, fick kolik. Det bästa är att grannstallen har verkligen koll på våra hästar och kontaktade oss om att hästen låg ner i hagen, länge. Så i en gemensam kamratanda i vårt stall så tog en person in hästen med väldigt svåra smärtor, ringde mig, jag ringde hästägaren som i sin tur ringde sina medryttare. 

Hästägare och medryttare plus ett gäng andra i stallet ägnade rätt lång tid i stallet under eftermiddagen med distriktsveterinären (som ingen gillar och även anser inte kan något med hästar, varför avslutas inte veterinärens anställning? - återkommer om det) men det gick inte att åtgärda i stallet. Hästen hade för höga smärtor. 

Medryttaren råkade hamna ivägen för hästen och skadade tyvärr sig, knä vreds åt fel hål när häst la sig över medryttare. Så där blev det ambulans.

Gårdsägaren i vårt stall tog kontakt med grannstallet, vi fick låna en hästbuss eftersom de flesta av oss som kan köra hästsläp, inte kunde komma pga olika anledningar samt hade inte den utrustning (släp, bil, körkort) som krävs för att dra en tyngre häst. En annan stallkompis körde hästen i bussen, hästägaren hängde med och det visade sig att hästen hade tarmvred.

Hästen bukopererades imorse och mår bra för stunden på djursjukhuset. Hästen står med dropp och annat gotta för att återhämta sig. Det blir en lång rehabilitering om jag har förstått saken rätt. 6 veckor boxvila, skritt för hand och 6 veckor i sjukhage med skritt igen.. Och sen igångsättning. 

Det jag imponeras av är att dels att grannstallen ställde upp så mycket för oss och att mina stallkompisar gjorde likadant. Vi alla försöker verkligen hjälpa varandra och stötta varandra. Det är det jag kallar bra stallanda!

Vi håller tummarna att hästen blir frisk och att hästen kommer tillbaka till sin hage igen - där han är älskad av alla islänningar. 

Insulinom Ida, hund

 Vad är egentligen insulinom på hund? 

Ida har ju insulinom och vi går på halvårskontroller hos veterinären. När jag fick reda på att hon hade denna sjukdom så visste jag ingenting och jag fick inte så mycket information från veterinären förutom att "det är allvarligt", "kort livslängd", "dålig prognos". Nu är hon opererad men är fortfarande inte ok, men bättre. Vi fick 6 månader men det har nu gått 2 år sedan operation och hon är fortfarande ok. Dock så gör veterinärerna ingenting åt ev skador på henne som tänder, eller om det sker någon olycka då en sövning kommer bli mycket komplicerad. Jag ger henne mat var 3-4:e timme och även massa smågodisar här och där.

Jag frågade faktiskt chatgpt (riktigt bra den där) och fick följande svar:

Vad är ett insulinom hos hund?

Ett insulinom är en tumör i bukspottkörteln (pancreas) som producerar för mycket insulin.

Insulin är hormonet som sänker blodsockret genom att flytta glukos från blodet in i kroppens celler. När en hund har ett insulinom blir insulinproduktionen okontrollerad, vilket leder till för lågt blodsocker (hypoglykemi).

---

Symtom på insulinom hos hund

Eftersom blodsockret sjunker kan hunden uppvisa:

• Svaghet eller slöhet

• Skakningar eller darrningar

• Svårigheter att stå eller gå (kan se “vinglig” ut)

• Förvirring eller konstigt beteende

• Plötsliga anfall eller kramper

• Ibland ökad hunger eller viktuppgång trots normal aptit

Symtomen kommer ofta i samband med fasta eller efter motion, när blodglukosnivåerna naturligt sjunker.

Orsaker

• Insulinom är nästan alltid en tumör i bukspottkörteln.

• Hos hund är det ofta malignt (kan sprida sig till lever och lymfkörtlar).

• Orsaken till varför tumören uppstår är oftast okänd.

---

Diagnos

Veterinären brukar använda:

1. Blodprov – mäter blodsocker och insulinnivå samtidigt.

   • Typiskt för insulinom: lågt blodsocker + för högt insulin.

2. Bilddiagnostik – ultraljud eller CT/MR för att lokalisera tumören.

3. I vissa fall biopsi efter kirurgi.

---

Behandling

Det finns två huvudvägar:

1. Kirurgi – ta bort tumören (om möjligt).

   • Ger ofta bäst chans till längre livskvalitet.

2. Medicinsk behandling – om operation inte är möjlig:

• Mediciner som höjer blodsockret eller kontrollerar insulinproduktionen.

• Små, regelbundna måltider med högproteinfoder 

Prognos:

• Utan behandling: ganska kort livslängd (månader).

• Med kirurgi: kan leva längre, men ofta inte helt botad.

• Medicinsk behandling kan förlänga livet och minska symtom, men botar inte sjukdomen.

Det här är en vecka efter operation

Vi levde på golvet hon och jag i 3 veckor hemmavid. Det var där jag sov, jobbade, levde. 

Men hon verkade njuta rätt bra ändå

Mekanisk foderautomat, lunchgrind, boxtimer

 Vi kan lugnt säga att jag har mekat en del med mina foderautomater. Jag har olika varianter, Feed-X 6-timmars metalllådan och 12-timmars som är orangesvart. Kan lugnt säga att metallen är mer tålig men 12-timmar är ju ändå 12.timmar. Och så Buffé-automaten som går på 4st AA-batterier och kan ställas 24 timmar i förväg. 

Vi kan tillägga att jag är rätt snål, så jag gör det som oftast är billigast. 

I hagen är det superenkelt.

• Slå ner två trästolp med lagom avstånd till varandra, beror på hur stor flocken är. 
• En spiralgrind fastsatt på ena stolpen eller flexigate (beror återigen på storlek av flock)
• Sätt på andra trästolpen en mekanisk automat. T ex feed-x 12-timmars eller buffé automat
• Så har man en lunchhage. 
  
  
  
  
  
  

I boxen har jag provat lite olika varianter men principen är densamma, ge hästen mat en viss tid.

Skynkmetoden. Alltså en presenning fastsatt på ett gammalt kvastskaft. Andra änden spikas fast högt upp mot väggen i boxen och den ända som är med kvastskaft får ett balsnöre fastknutet i ändarna. Timer en bit framför presenning, även den i taket. Lägg i maten, ställ timer, klart.

Jag hade ett gammalt skynke som fick agera som presenning. 

Jag avancerade lite senare och modiferade då en del boxar har lägre i tak. Så då blev det skynkmetoden fast med ett plank framför. Samma princip bakom planket. Bilden visar nivå 2 på den här planket då vi började få nog av att klättra på stegar. 

Och nu har jag avancerat lite. Jag var lite trött på att alla måste upp på stege och balansera, så jag snickrade till samma plank men med en platta innanför med ett litet hål för ett snöre som håller uppe planket på Feed-X. Funkar suveränt. Ingen behöver klättra, lätt att rigga.. 

Hovis, Vaccination, Ledighet under jul/nyår

 Då har man varit ledig i många härliga dagar under julhelgen och nyåret. Första veckan sov jag, mycket. Jag sov på nätterna, på dagarna. Tror jag sov ca 16timmar per dag. .Jag har varit rejält trött.

Men det har också varit riktigt energipåfyllande att ha hemmafrukostar och inte rusa iväg till stallet. Nu sista veckan har jag fått så mycket energi att jag har faktiskt:

• Städat garderoben på kläder som jag anser inte är värda att användas längre
• Städat upp skohylla
• Gjort ordning en el-laddningsplats för alla grejer man behöver ladda på vintern
• Städat upp hemma
• Målat om inomhus. Mjuk, härlig grågrön färg. Var lite trött på vitt, vitt, vitt. 
  
  
  
  
  
• Städat garderob i stallet
• Skottat och skottat och skottat

För snö har det fallit. Johannes och Anna (stormar) har hälsat på och fyllt marken med massa vit snö.. och blåst. Ett gäng träd har rasat längs med min bilväg och en hel del rasar fortfarande. Blöt snö som sedan blir till is och sedan snöar det mera och ovanpå allt, lite rejäl kyla och is. Då rasar de redan snötyngda böjda träden.

Ida har varit lite dålig i magen och fått äta snällmat för magen. Mår nu bättre men kylan och magen har varit tufft för henne. Hon är 14 år och har kronisk sjukdom (cancer) så man vet aldrig vad som händer.

Idag börjar vardagen med vardagsjobbet, utsläppspassen osv. Dock blev det lite speciellt idag för hovslagaren kom och slog på skor med snösulor (har jag dock haft ett tag) och så dök även min underbara veterinär upp och vaccinerade ett gäng hästar.  Så nu är Teo både vaccinerad och har nya fötter.  Jätteskönt!!