Caribo - en nästan vit (avblekbar skimmel) angloarab som mina föräldrar köpte åt mig. Han hade många fel vid veterinärbesiktningen - visade hälta på alla 4 ben, irriterad i halsen vid palpering av strupen, verkade ha ont i ryggen.. Men vi köpte honom ändå. Och han var frisk hela tiden trots alla mina påhitt med honom; distans, köra vagn, dressyr, hoppning, uteritter, tolkning och allt sånt man gör med sin häst när man är tonåring. Han höll hela livet ut och dog i tarmvred när han var 18 år. Då hade vi ägt honom från det han var.. hmm.. 12?
Nisse - eller Lechim som han egentligen hette. Ett svenskt halvblod, knallsvart, som mina föräldrar köpte åt mig och åt sig själva. Han gick igenom veterinärbesiktningen men var nog inte rätt häst åt mig. Mamma älskade honom och med honom började jag ägna mig mer åt hoppningen. Mamma red honom också en hel del. Tyvärr var han inte riktigt duktig på det där med hoppning så vi sålde honom några år senare men han höll sig fräsch under hela tiden jag ägde honom. Han fick tydligen spatt hos den nya ägaren och fick avlivas.
Lazy - min underbara hopphäst. Den vackraste hästen jag har sett, brun, med långa ben och finlemmad kropp. Underbara flotta höga steg med rejäla baksteg. Hon fick alltid instruktörerna att dregla när de såg henne. Med henne hoppade jag och vi hoppade högt och vann nästan alltid när vi tävlade. Hon fick 2 kotledsinflammationer, antagligen för att jag red på för hårt underlag ibland (grusväg på sommaren) men med några veckors vila så var hon alltid fräsch. Henne sålde jag senare pga att jag träffade en karl och vi hade inte råd med häst.. Det kommer jag alltid ångra för hon var flott och jag önskar att jag kunde ha tagit föl på henne. Hon fick, om de nya ägarna nu gjorde som de sa, några föl under årens gång.
Hnáta - min första islandshäst. En tokig svår nervös liten dam med stort hjärta. Aldrig sjuk, aldrig skadad utan alltid villig att göra det mesta. Hon var svår att rida, mycket nervös men underbar. Lång man som räckte ner till frambenen och massa härlig fluffig päls - fux. Min hovslagare minns henne ännu då hon var väldigt nervös vid skoning och man fick ta det väldigt lugnt med henne. Jag red långturer med henne, njöt av tillvaron att vara islandshästägare. Hon var den jag tog med mig när jag utbildade mig till instruktör. Henne sålde 2005 jag till en barnfamilj efter några år - då var hon lugn och fin och nu är hon hos en ny ägare igen i Dalarna och de rider barbacka med grimma (!!) i full galopp och hon är så trygg så trygg.
Ketíll - min bäste vän. Min store härliga isabellvalack som aldrig var skadad. Min bäste vän som jag köpte 2005. Han var en nervös kille också, ni kanske noterar en viss dragning till den typen av hästar hos mig.. Med honom fick man vara mjuk, fin, mild och "lågrangad" men han var min bäste vän. Det gick inte alltid så lätt för folk att ta honom i hagen men för mig gick det alltid bra. Med honom tävlade jag, red långturer, njöt av livet. Han var även den häst som utbildade andra hästar i gångarten tölt, han lärde dem hyfs när man red ut och jag hade honom som min läromästare när jag handhästade andra hästar. Underbar kille. Honom sålde 2011 jag pga att jag inte hade råd med 2 hästar när jag skulle köpa Brana. Han står nu i Dalarna hos en äldre familj som njuter av hans underbara tölt.. Jag saknar honom ännu...
Frenja - min unghäst, född silversvart men var nog avblekbar skimmel.. Jag vet inte varför jag köpte henne men när jag var hos Tilde för att hämta en träningshäst som hon inte ville träna (vi gjorde så, Tilde och jag.. jag fick ta över hästar som hon ansåg var lite för stökiga) så stod Frenja där och Tilde nämnde att hon var till salu och så köpte jag henne mer eller mindre på plats där direkt, år 2007. Ett snällt sto men lite för "svensk" när det gäller hantering.. Så istället för bara 1 träningshäst i transporten så kom även Frenja med. Hon var 2 år när jag köpte henne och Ketill och jag vi tränade upp henne till att bli en trevlig liten dam. Hon, däremot fick en liten skada på benet när hon låg i flygande pass i hagen och jag tror hon vrickade till benet rejält. Det blev någon månad i box.. Sedan blev hon hårt sparkad av ett annat sto och fick en fraktur på griffelbenet och fick stå återigen på box i 6 veckor. Men efter det var hon hel och fin.. Jag red in henne och så sålde jag henne 2010, vid 5 års ålder till en familj i Norrköping som nu har henne som en snäll barnhäst.
Brana - min bästa tävlinghäst som jag köpte 2011 - har jag bara ägt henne så kort tid?! . Min vackra guldprinsessa som har förgyllt min tillvaro på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Hon har tagit mig till tävlingar som jag bara kunde drömma om. Hon är en riktig dam med mycket humör och åsikter. Jag trodde att jag hade köpt en lugn och fin dam som skötte sig väl men ack så fel jag hade, det borde jag ha förstått när fd. ägarna ringde upp mig vid veterinärbesiktningen och sa att det hade varit lite stökigt under själva besiktningen. Det har tagit några år att lära henne lite hyfs men nu är hon faktiskt väldigt trevlig - även om hon fortfarande kan visa sitt temperament. Men det är från marken, det är en helt annan sak att rida. Underbar, magisk, snäll, villig och med en god energi. Efter en ridtur med henne så har man glömt bort allt det jobbiga som sker när man står bredvid henne.
Hon har hållit sig fräsch några år men nu har skadorna rullat på, en efter en.. Ca 2.5 år har vi haft skador och det är bara att kämpa på med att få henne frisk. Faktum är att denna "vila" nog har gjort henne gott för hon ser enormt fin ut, både i hullet, ridmässigt och hon har lugnat ner sig lite också när det gäller hanteringen. Inget ont som inte för något gott med sig..
Träningshästar - jo, jag har haft några sådana också. Alla dessa har varit trevliga, intressanta, lärorika och alltid hållit sig fräscha medan jag har haft dem..
Så, egentligen.. om man tittar bakåt i tiden så har jag haft det oförskämt bra med mina friska hästar. Någon gång så får man nog gå igenom en sådan här skadehistoria som jag har nu med Brana när man har pysslat med hästar så länge som jag har gjort och jag kan nog säga att jag har haft tur med mina hästar.. Jag menar, ca 30 år med nästan bara friska hästar..
Tycker den här bilden säger allt.. Brana & Jag på tävlingsplats. Jag är så stolt över att få rida henne och hon är så nöjd med att stå på prispall och visa upp sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar