Att ha kul med sin häst

Jag läste ett reportage i Islandshästen nyligen, att vi tar ridningen på för stort allvar.. En väldigt bra artikel om mål, stress, glädje.  Det fick mig direkt att titta inåt.. på mig själv och min ridning. Jag tycker inte stora mål är fel men det måste finnas utrymme för lek och vila.

Ja, jag har mål med min ridning och det är att bli riktigt duktig tillsammans med min häst. Tyvärr är nog jag en sådan person som gillar uppmärksamhet (eller tyvärr och tyvärr - jag är en sådan person som vill ha alla ögon på mig - på rätt sätt) MEN!
Det får inte ske på bekostnad av hästens välfärd eller vår ridglädje. 

Jag vill inte sitta på en maskin. Då kunde jag lika gärna ha börjat med dragracing, ungefär lika dyrt och med samma kraftkänsla under sätet. Jag vill ha samarbetet.

Glädjen är viktig, både för mig och min häst. Jag vill att vi både bidrar med styrka, kraft, energi, samarbete och glädje. De gånger Teo visar sin glädje eller busighet så brukar jag dra på smilbandet och bara fnissa eller skratta - för det är sådan skön känsla att veta att även han tycker det här är roligt. Hur han visar det? Ibland så snackar han, ja han är en "pratare".. Han småstönar lite och det brukar han göra när han ser en snygg dam, gott godis och ibland när vi rider. Det måste betyda att han gillar det. Ibland kan han busa till det lite mer genom att slänga med huvudet, studsa lite på frambenen och pipa till.. Då skrattar jag alltid och ger honom en klapp på halsen som att säga; Ja, nu kör vi, Teo!!

Men, jag har en grovplan var och hur jag tränar.

Älskade Kjartan som hatade bromsar så han packades in rejält under ridturerna.
Gick inte en meter utan sin riddar-utrustning.

Sommar rider jag nästan alltid på ridvolten, alltså under juni, juli, augusti. Då tränar vi "lätt", alltså inte så mycket konditionsträning utan mer smidighet, böjlighet och kanske övar på ngt riktigt svårt som vi inte har fått till under resterande tid av året.  Varför? Jo, för jag avskyr insekter och på sommaren är det minst insekter på ridvolten och min hund kan inte sitta i bilen eller följa med mig varje gång jag rider - så hon får då sitta vid ridvolten och titta på mig.  Det är rätt korta pass: Typ 10-20 minuter.

Ketill & Jag på en långtur i Grillby. Typ 30 grader.. Vi tog en paus vid kyrkan.

Vår, Höst, Vinter är mina uteritts-årstider. Då tränar vi ute och nästan bara ute på grusvägar, skogsvägar etc. Då njuter vi. En grusväg jag ofta rider är ca 8 km lång, många kurvor, massa backar och där övar vi allt möjligt, tempoväxlingar, galoppfattningar, skänkelvikningar eller så bara busar vi. Ofta väljer jag väg men ibland får även Teo välja och då blir det oftast "mamma-rundan". Jag kallar rundan så eftersom den rundan tog jag ofta tillsammans med mamma och Kjartan, då rundan var i skogen och lite lagom lång. Det är Teos favoritrunda..

Så glädjen finns där hos oss båda känner jag och nog njuts det på ridturerna men jag saknar ibland de längre rundorna med fika som jag gjorde förr..

Naturligtvis rider jag inte bara för mig själv utan jag har förstås min tränare som jag åker till ungefär 2-4 ggr/år för att stämma av att det jag gör är korrekt. Förr i tiden tränade jag mycket oftare för tränare (typ 1gång/månad) men jag känner att numera behöver jag bara en avstämning på fin-detaljerna.

Brana och jag för 4 år sedan på träning hos Peter Häggberg. Hon hade precis fått klartecken från veterinär att hon var ok.. Sedan blev det bakslag igen...

Artikeln pratar också om att vi har bråttom.. Visst kan jag förstå många hästägare (inkl jag själv) som får panik när hästen inte levererar det man köpte eftersom hästar är dyra, det kostar massvis att äga en häst och man vill då inte hålla på och öva i flera år då hästen redan skulle kunna detta.. Ännu värre är det om hästen är skadad. Att vänta eller låta en häst vila kanske inte är riktigt det man har råd med. 

Jag kan bara se till mig själv; Brana (min förra häst) var skadad i 2.5 år. Vi kan lugnt säga att jag väntade.. men till slut fungerade det inte och hon fick avsluta sitt liv hos mig. Theodór, (ja, Teo) honom köpte jag när han var 5 år och vi har övat i 2 år på att kunna tölta - och vi är ännu inte klara. En person som inte hade tålamod eller råd att vänta - hade för länge sedan avlivat och sålt dessa hästar, typ efter 6-12 månader men jag är inte sådan. Jag är en hästmänniska och vill ge hästen den bästa chansen att kunna presentera sig själv på bästa möjliga sätt.
Men naturligtvis kostar detta en hel del och alla har inte råd, man vänder rätt ofta på alla pengar och ibland blir det väldig annorlunda maträtter för mig, men det är mitt val..

Vad ville jag egentligen säga?? Jo, mål är bra men det måste vara långsiktiga mål med vettig målbild. Och tillåt lite bus ibland..

Ida & jag på uteritt en solig dag. En av undantagen som ibland sker på sommaren, för ibland är vi busiga