Kjartan skrämde skiten ur mig!!

Jag trodde det var dags.. dags att säga farväl till lille Kjartan. För han hade lagt sig ner i boxen medans det var rätt mycket folk i stallet som väsnades. Han har aldrig legat ner dagtid inne i boxen eller legat ner när det har varit folk i stallet, inte under mina 20 år som jag har känt honom.

Men i förrgår låg han ner.. och stönade. La ner huvudet i spånet och la sig på sidan.

Jag satt utanför boxen med boxdörren öppen. Han låg kvar. Jag gick in, lyssnade på magen (den lät rejält) och kliade honom lite. Han tyckte det var skönt men han låg kvar..

Ringde mamma och sa som det var: "Kjartan ligger ner i boxen".. Mammas första ord: "Oj.. Det har han aldrig gjort."

Tyvärr hade jag rätt dåligt med ström i mobilen och jag tänkte att OM jag måste ringa runt till veterinärer så vill jag inte hamna i batteritorsk så jag packade in Ida och mig själv i bilen, körde vääldigt snabbt till hemmet, hämtade laddaren plus Kjartans pass och körde tillbaka igen.

Då stod han upp, såg så där oförskämt pigg ut igen, mumsade på strålucern och var rätt nöjd med situationen. Ja, han ville t om gå ut.. Började med sin vanliga bankande på boxdörren för att säga "öppna dörren, jag ska ut i hagen!!".. Teo och Mestur låg och sov däremot för att ta igen sig efter nattens händelser.

Pihuuu!! Jag hade varit rejält nervös och tänkte i bilen på alla dumma scenarion. Men han hade bara varit rejält trött efter nattens åskväder - då jag misstänker att alla hästar i hagen hade varit rätt uppjagade (det hade varit ett enormt åskväder med blixtar, som värsta nyårsnatten).

Så faran över, det hade ju inte varit någon fara alls egentligen, och alla hästar mådde gott. Men jösses så nervös jag var - Kjartan har sannerligen krupit in i mitt hjärta och fastnat.