Väldigt mycket UPPÅT

Ridning kommer alltid vara en berg- och dalbana, ibland går det väldigt dåligt, rätt ofta är det ganska ok men inget wow och ibland..ibland går det helt enkelt så där bra, suveränt faktiskt, som visar att man faktiskt kan någonting när man rider och att hästen man har köpt/hittat/fött upp faktiskt är den stjärna man trodde.

Jag har under årets lopp som jag har ägt Teo undrat om jag verkligen gjorde rätt när jag köpte honom så fort efter Branas bortgång (typ 1 vecka) men just nu känner jag att det var rätt. Rätt rätt rätt!!
Jag har haft ganska stora bekymmer med att hitta tölten på honom. Han har känts seg, ovillig, osamarbetsvillig, lat, hård, osäker - helt enkelt väldigt svår. Vi kan nog säga att jag kanske inte heller har varit så lätt för honom som ryttare. Men vi har kämpat på tillsammans och märkt att det går lättare och lättare för var dag som har gått. Det tar tid att lära känna en ny häst och för hästen tar det tid att lära känna en ny ryttare.

Just nu går det väldigt bra. Det är som något har lossnat och vi har börjat KOMMUNICERA med varandra.  Tölten går bra och faktum är att numera tänker jag inte ens på det här med tölt, det bara blir tölt. Jag ber om tölt och så håller han tölt ända tills jag ber om något annat - känns lite konstigt att tänka bakåt, se de problem vi har haft och inse att vi har kommit väldigt långt på vår utbildningsskala.

Igår var också en sådan där magisk dag. Jag red ut mitt på dagen, ensam, och skulle bara träna litegrann men Teo var så otroligt pigg (!!) och het så jag tänkte om - Vi fick träna lite mer. En raksträcka så skulle jag be om tölt men då ville han galoppera vilket jag korrigerade efter några mycket heta galoppsprång och då blev det.. TA-DA!! Flygande pass..  Visserligen bara några steg, vi ska inte hålla på med pass just nu, men den finns där.. passen.

Så just nu, sitter jag på värsta godisbiten som jag fullständigt njuter av. För jag vet att vi kommer dippa igen eller hamna i den neutrala zonen igen - och det är helt ok. För så är det när man utbildas, man står still länge och det verkar som om ingenting fungerar och allting känns som ett segt kärr men så kommer de här trappstegen eller nedförsbackarna som gör att ALLT tidigare känns som bortblåst. Då har man vinden i håret, allt flyter och allt känns så där guldskimrande som man vill ha det. Och så är allt kämpande värt det - 1 års töltträning från grisepassskritt till långsamt tempo tölt har äntligen börjat ge resultat.