När jag var 11-12 så var jag på Kanarieöarna med mina föräldrar. Jag älskade att bada och var väldigt mycket ensam i vattnet på Kanarieöarna, alltså mina föräldrar var på stranden men det var massvis med folk i vattnet. Jag höll mig oftast där jag kunde nå botten men på något sätt hamnade jag lite längre ut än planerat en gång..
Jag noterade att underströmmarna var rätt rejäla och de drog mig ut från strandkanten. Det som slår mig är just det alla säger och skriver om drunkning.. Att man blir tyst..
För jag blev dödstyst. Det enda jag fokuserade på var att hålla huvudet ovanför vattenytan...
Nu hade jag lite koll på vad jag pysslade med men jag kände att jag var i rätt stor fara men jag kunde verkligen inte förmå mig att börja ropa på hjälp. Jag visste att om jag simmade och simmade hela tiden så slösade jag bort mina krafter, så det jag gjorde var att ta rejäla simtag när en våg kom och så pausa när det inte fanns någon våg. Så höll jag på rätt länge (kändes det som), eftersom strömmen drog mig ut och ner samt vågorna tillsammans med mina simtag tog mig in igen, och till slut kände jag äntligen botten med mina fötter. Jag kan lova att jag var väldigt trött efteråt och en smula upprörd men berättade inte detta för mina föräldrar - eftersom jag trodde att jag kanske inte fick bada mer.
Men jag kan lova att efter den händelsen höll jag mig ordentligt nära strandkanten där jag kunde bottna.
 |
| Bjuder på en trevligare badbild. Mamma, Monica, Glenn och jag på Island och badar |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar