Sportbils-känsla

Ni vet när det helt plötsligt släpper när man rider?? Den där känslan man får när två individer blir en..

Den har helt plötsligt infunnit sig!!

 

Jag har av och till muttrat om att Teo inte kommer bli någon bra häst för mig, bra för andra men jag har lite egna krav på en trevlig rid/tävlingshäst. Han är för snäll, för lugn, för enkel, för trevlig..

Helt enkelt en perfekt familjehäst som har enklare tävlingsambitioner.

 

Det.. kan.. jag.. nu.. äta.. upp..

 

Min tränare har sagt till mig: "Prinsavkommor tar tid på sig och tränar man dem rätt så blir de väldigt flotta men det tar några år". Jag har nog inte riktigt trott på honom. NU tror jag på honom!

 

För jösses vilken Power!! Vilken Energi! Vilket Tryck! Vilken Vilja!!  

 

Hela veckan har Teo varit en explosiv kille med massa energi och massa vilja. Vi har fullkomligt blåst fram på grusvägen hela sträckan och han har ännu mer att ge. Tölten börjar sannerligen komma fram nu och wow-känslan finns där. Jag noterar att jag har börjat skratta igen när jag rider, inte så att man kanske hör det men inne i huvudet så skrattar jag. Och jag ser numera min häst inne i huvudet som den ebenholtsglänsande varelse han är.

 

Det är lite samma känsla som när man sitter i en sprillans ny sportbil, vid ett rödljus, och man varvar lite och känner motorns kraft i huven.. Man hör hur den mullrar och bara vill spränga framåt. Förbi alla andra, knäcka ljudvallen.. Typ så känns det.

 

Ahaaa!! Så det var det här min tränare menade med att det tar tid. Nu ska jag bara hålla kvar allt och inte satsa för hårt för fort.. För då kan det krascha..