Igår blev det grusvägen igen.. Denna gång var det en grusväg och inte en sjö vi red på. Teo kändes fin och pigg, mjuk men ändå stark. Det är otroligt roligt att känna hans kraft under mig och viljan som jag inte trodde fanns hos honom. Covid-tiden har sannerligen hjälpt till med träningen och även att jag har fått chans att dra på i högre tempon. Jag tror dock att upplägget för att träna honom har varit väldigt bra, från start vid 4 års ålder till nu, 9år. Det har varit trav i början, kort kort tempo tölt sedan lägga in lite mellantempo och träna styrka och nu mera tempo. Riktigt bra upplägg, långsam träning, långsam uppbyggnad. Perfekta ridsällskap under alla år, ingen nämnd ingen glömd - jag har behövt er alla.
Men jag tyckte att när vi red iväg så lät det lite om min stallkompis hästs skor och det lät värre och värre. Och när vi skulle ta sista race-galoppen upptäckte jag att vid första galoppsprånget på våra hästar så var det en sko som låg kvar på backen. Bara att stanna, skrika "Hästen har tappat en sko!!" och så satte vi båda av, tog upp skon och då var det dags att promenera hemåt. Rätt mysigt och jag tror nog att hästarna tyckte det var väldigt trevligt. Teo gick med spetsade öron och tittade ömsom in i skogen, ömsom på vägen. Han njöt i fulla drag. Man kanske ska ta en promenaddag på träningsschemat - aldrig fel att träna ryttaren också.
Ida mår änligen bättre. Hon var så pigg och glad igår kväll, bad om att få busa hela tiden vilket jag naturligtvis uppfyllde. Vi busade och lekte med bollar, jaga varandra i hemmet osv. Hon har ju varit lite låg en tid, antagligen för att det gjorde ont i munnen, så det var väldigt kul att ha en busvoffa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar