En sliten grimma......

Då har stallets största häst fått vandra till de evigt gröna ängarna.. Usch, det är alltid lika sorgligt när en fullt frisk häst måste tas bort pga saker som man inte kan göra något åt. Den här hästen hade då artros i halskotpelarna och var inte opererbart och hästen blev en fara för ryttaren då hästen inte hade någon som helst kommunikation med frambenen pga att kommunikationen mellan hjärna och ben inte fungerade då artrosen i halsen stoppade upp kommunikationsvägen.

Jag var med som stöttepelare och då jag har gjort detta ganska nyligen, typ 1 år sedan, så visste jag vad som skulle ske. Och OM ägarna inte orkade närvara så skulle jag stå med hästen under hästens sista minuter. Man måste få göra som man själv orkar med och det finns inget rätt eller fel.. Vill man inte vara med så måste man inte, vill man vara med så kan man.

Vi stod där alla 5, ägarna, jag, Tommy (avlivningskillen) och hästen.. Vi sa farväl och så var det över.

Det var tufft, tungt, sorgligt, dramatiskt och riktigt tråkigt. Men, som alltid, så drar man en lättnandes suck när allt är över och känner att beslutet var rätt.

Hej då, hästen.. Jag hoppas du får galoppera massvis på de gröna ängarna med massa kompisar.. Jag vet att Brana finns där...