Jag och stallkompisen såg på medan de kämpade att följa spåret, alltså rida rakt fram. Vi diskuterade detta.. Att det är så svårt att rida rakt fram!! Man tänker inte på det nuförtiden för nu sitter det i ryggmärgen men att rida en privathäst (som är van med en stark ryttare) och få en ganska vinglig ryttare på ryggen blir det helt plötsligt en väldigt svår sak. Hästen gör vad ryttaren säger och vinglar ryttaren, så vinglar hästen. På ridskola är det oftast en annan sak för där är hästen van att följa fyrkantspåret men det är en helt annan sak på privathästar.
Så de kämpade med att följa spåret.. Till slut lyckades de i båda varven i skritt så då tänkte jag att nu ska vi öva balans. Trav med andra ord och jag kan inte låta bli att skratta lite när jag se honom kämpa på min Teo, för är det något Teo har - så är det stor trav med massa studs i steget. När man har dålig balans, dålig kroppskontroll, dålig styrfunktion, då är trav väldigt läskigt. Så han studsade överallt på Teo.. Lite som låten: "Prästens kråka... än slank han hit, och än slank han dit".. Det var nära till avramling men så fort han nästan höll på att rasa av, så stannade Teo - snäll kille jag har.
I slutet så gick det faktiskt riktigt bra. De kunde följa spåret hjälpligt och trava någorlunda bra. Men det är tufft som nybörjare och faktiskt ännu svårare när man är vuxen, för då är man inte lika mjuk och orädd när man rider. Jag minns själv hur svårt det var, trots att jag var barn när jag började rida, och jag minns hur jag satt på läktaren och såg alla vuxna nybörjare som studsade omkring i sadlarna.
Filmsekvensen är när de har brutit av från trav till skritt, för att han höll på att ramla av. Och ja - det är jag som skrattar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar