Livet går vidare..

 Livet lunkar på med vardag och tur är väl det för annars tror jag att jag hade gått under. Vart jag än går, vart jag än gör så förväntar jag mig att min trasselsudd följer med, nu gör hon inte det längre....  Det smärtar, jag har en tung klump i magen, tårarna ligger nära men jag vet att jag läker. Trasselsudden lider inte, hennes själ svävar fritt eller är vid min sida (vad vet jag), det är bara jag som får dras med minnen, känslor och tankar. I min tanke just nu snurrar bara avlivningsdagen, man tänker väl nästan alltid - borde jag har gjort detta, fanns det något annat jag kunde göra, varför varför VARFÖR?

Men jag vet att jag gjorde rätt, hon var 14 år, hon hade en obotlig sjukdom och hon mådde dåligt. Hon skulle inte få lida utan hon själv skulle få en chans att säga till när det var nog, och det gjorde hon. Att bli 14 år, överleva cancer på bukspottskörtel med en prognos på 4 månader och överleva det med råge (totalt 2 extra år) det var vår guldkant i livet. För er som funderar, mådde hon verkligen bra de sista 2 åren? Jag gick på regelbundna veterinärkontroller varje halvår, där de kontrollerade blodvärden och enligt dem så var det okey. Hon åt, drack, kissade, bajsade och följde med mig på äventyg, så jag tror hon mådde bra. Vi fick extra tid att vara tillsammans och jag tackar ödet för detta. 

Tack och lov för stallet, mina nyfikna och väldigt känslomässiga stallkamrater som stödjer, frågar, lyssnar och de få men nära vänner jag har som finns där som en trygg kudde bakom min rygg. Jag vet att ni finns och jag känner mig trygg med denna vetskap. 

Tiden läker alla sår, sägs det och jag vet att jag läker. Idag känns det faktiskt lite bättre, jag är fortfarande ledsen men det överväldigar mig inte utan jag kan t om le och prata idag. 

En bild från när hon var liten, frisk och jättebusig Jag kommer älska att se på alla bilder längre fram och minnas henne med glädje..

Ida, min älskade trasselsudd

 Igår, söndag den 18/1-2026 kl 17:32 somnade hon in på Albano i Danderyd. Hennes kropp sa att det var nog nu. Hon hade varit lite krasslig under 10 dagar ungefär med diarré så jag kände på mig att något var galet, ibland var hon bra i magen och ibland inte. Men igår, fick hon ett anfall som jag hade svårt att häva. Så jag insåg att hennes kropp sa att det var nog nu. Så jag ringde och fick en akuttid, åkte dit och fick säga farväl till min bästa vän, min älskade trasselsudd.

Hon fick lugnande i sin bär-väska som hon älskar, hon krafsade runt lite och la sig sedan ner stilla och avslappnat med min hand runt henne. Hon fick narkos och sedan överdos av narkos och jag sa farväl till min älskade vän. Hon las i en kista och jag gick... 

Vi har bara en kort tid tillsammans med våra älsklingar och den tiden får man njuta av så mycket det går men när det är dags, så måste man kunna säga farväl. Jag ville inte att hon skulle få ett nytt anfall, hon har inte haft ett enda anfall på 2 år, och jag ville avsluta så värdigt det gick. Därför fick hon lämna jordelivet igår, därför sa jag farväl till henne igår.

Det är tungt nu, riktigt tungt för jag lever ensam, är ensam och har ingen att luta mig emot förutom mina vänner förstås. Men det är inte samma sak. Jag måste fortfarande gå och lägga mig ensam, gå upp ensam, uppleva saker ensam... Jag grät mig till sömns igår, vaknade gråtande och gråter fortfarande.  Jag vet att tiden läker alla sår men just nu är det nattsvart för mig. 

Jag vet att jag kommer ha en ny kamrat, det är jag säker på. Men det här ska få smälta lite, kanske en vecka eller en månad. Vi får se. 

Agera som du vill att dina stallkamrater ska agera

 När jag var liten och började med hästar så gick jag på en ridskola. Jag bodde mer eller mindre på denna ridskola och noterade hur alla vuxna betedde sig mot hästarna, särskilt ridskolecheferna - dessa personer bytte jobb av och till så det var några stycken som kom och gick. 

Det var ingen fin behandling av hästarna av och till. T ex det här var en del av det jag såg och "lärde mig::

• En häst som stod i en spilta blev nog skrämd och kickade mot ridskolechefen och denna person gick och hämtade en högaffel och slog på hästens bakdel, upprepande gånger
• En häst var en smula olydig på lektionerna. Ridskolechef hämtade longerpisk och piskade hästen (med ryttare på!) varv på varv i ridhuset. 
• Vi elever fick sitta groda på hästryggarna (balansövning, som att ligga i en gynstol), medans ridskolechefen ibland tog sin longerpisk och piskade fram hästarna

osv...osv. osv...

Det var ingen snäll behandling mot hästarna ibland men det var inte alltid så. Generellt hade hästarna det bra med skötseln av t ex sår, foder, allmän omvårdnad osv. Men det var en normalitet i detta stall att man behandlade hästarna hårt och att man slog hästarna om de inte "lydde".

Detta kunde ha gjort mig väldigt hård mot hästarna och när jag var yngre så var jag nog rätt tuff mot hästarna, eftersom jag kunde inget bättre och hade sett hur andra vuxna gjorde - då ska man väl göra så, kan man tycka. 

Men med åldern så blir man klokare och inser att hästar är faktiskt känsliga individer som ska behandlas med vänlighet. Som vuxen ska man agera som mentor till alla i sin omgivning och särskilt till barn anser jag. För hur man själv agerar, så lär sig de andra hur man ska agera eller acceptera. Det blir, som i mitt stall när jag var liten, en normalitet, en acceptans på att det är okey att slå hästar med verktyg, det är okey att piska hästen och det är okey att skrika på hästen. 

Det är inte alltid ridning som är välfärd, Bra hovar, bra foder, omhändertagen häst och kärlek - det är också välfärd.

Välfärd är ett "modernt" ord inom hästvärlden som används mer frekvent. Jag kan väl tycka att det är normalt hästvett att behandla din nästa (även djur) som du själv vill bli behandlad. Misstag kan alla göra, men det är bra att alla vill utveckla sin kunskap så att våra djur behandlas mer ödmjukt.

Kompis, gott gräs, ren hage är också välfärd.