Välkommen Gurkan!

 Då har Gurkan anlänt!! En stabil, självsäker liten kille på 8 veckor. Vi fick helgen tillsammans och försöker lära känna varandra. Hans första gång ute i naturen, i snön, hans första möte med hästarna, han första ensamma natt med mig utan sina syskon.

Det har gått jättebra och han sover hela natten eller rättare sagt, han sover mycket! Det känns riktigt bra det här och jag mår bättre. Saknar trasselsudden förstås men det svider inte alls lika mycket. Men det är ändå inte samma känsla jag har med Gurkan som jag hade med trasselsudden. Misstänker att det är en övergång som kommer ta tid att få känslorna på rätt sida.

Förberedelser

 Mina känslor går i berg-o-dalbana just nu. Jag är ledsen för jag saknas trasselsudden och varje dag tittar jag efter henne, på hennes favoritplatser, och varje gång jag gör något så tittar jag bakåt som för att kolla om hon är med. Varje gång jag gör detta, inser jag att hon är borta och då svider det till rejält och ibland så gråter jag en skvätt. 

Men.. jag håller även på att förbereda för Gurkans ankomst. Det är en massa korgar och filtar som ska tvättas, jag har gamla leksaker men en ny leksak måste han väl få och mat har jag eftersom Ida åt valpfoder. Hundsele har jag, bajspåsar måste jag köpa in (har ett gäng men man kan väl aldrig ha för många?) och matskål har jag också (Idas gamla som hon fick från kenneln när hon var liten). Fundera över hur jag ska lösa jobbsituationen med en valp, hur ska han vara, var ska han sova... Funderar även på hur jag ska lösa hans plats i stallet då han är en valp och kommer garanterat frysa samt jag ska försöka ändra på hur han ska "bo" när jag är ute och rider - särskilt på sommaren. 

Litet täcke måste jag nog köpa in till honom för det kommer vara kallt. Har aldrig köpt valp på vintern, det här blir en ny erfarenhet. Skotta fram en liten gräsyta till honom så han kan kissa/bajsa lätt.  Fixar med försäkring till honom och så får jag inte glömma att rapportera in honom till jordbruksverket. 

Jag börjar ändå känna mig mer exalterad för nu är det ju bara 2 dagar kvar. På lördag ska jag hämta honom och sen börjar allt om igen med valp, unghund, vuxen hund. Jag börjar faktiskt längta... 

Gurkan...

 Ja, ibland tar sig livet olika skutt här och där. Jag sörjer fortfarande Ida men vill inte leva ensam så det dök upp i mitt Facebook-flöde en hund som "ingen" hade tingat. Ja, eller någon hade tingat men ångrat sig. Så jag mailade kenneln (samma kennel där jag köpte Ida) och åkte dit igår, tisdag.

Det var ljuvligt att få träffa massa vuxna tikar, milda glada ödmjuka tikar och en liten valpflock på 5 valpar som var 7 veckor gamla. Det fick mitt hjärta att bli varmt igen. 

Jag valde Gurkan, som han kallas där. Jag gillade namnet och jag tror jag behåller det. Lagom gulligt men ändå lätt att säga - vi får se, jag kanske döper om. Gurkan var modig, relativt stor, självständig och väldigt aktiv - passar mig perfekt. 

Det är blandade känslor just nu. Jag är glad men inte överväldigande glad eftersom sorgen efter Ida fortfarande finns där, väldigt mycket faktiskt. Men jag vet ju att jag vill ha sällskap och jag vet att jag älskar hundar och kommer hitta en livskamrat. Nu fann jag honom lite tidigare än jag tänkte. Gurkan kommer in i mitt liv på lördag, ska bli spännande. För första gången på över 2-3 veckor, sov jag hela natten. 

Gurkan är han i mitten som tittar upp på mig.