Jag blir så imponerad

Jag kan inte annat än att bli imponerad av min lille pålle. Han är såå cool.. Jag är så van vid hästar som är svåra att hantera och lite svårridna och så har jag den här coola killen. Han är hur enkel som helst att hantera, vem som helst kan leda honom och borsta honom och så är han kelig. Mina stallkamrater har alltid respekt för mina hästar eftersom de minns Brana (som inte alls var trevlig att hantera) men så fort de kommer på att det inte är Brana, så börjar de gosa med Teo. För han är ju så gosig..

MEN! Att kunna rida ut på grusvägar i mörkret med pannlampa ensam på en snart-5-år gammal häst, DET imponerar mig.  Planen var visserligen ridvolten men den var så knögglig så det gick helt enkelt inte att träna ordentligt, så jag drog på mig pannlampan och begav mig ut på grusvägen istället.
Vi töltade, grisepassade och skrittade längs med vägen med full fokus på varandra.

Jag måste ge en stor eloge till hans mamma Fagra från Rungarn och även till hans uppfödare Josefin och Vivvi Norrestam som har gjort ett sådant enormt fint arbete med honom. De har förberett honom väl.

Och jag tycker att han är väldigt lik sin pappa - Prins från Knutshyttan..