Mörkerkörning i min ensamhet

Jobbar man mycket på jobbet och slutar sent.. så blir man även rätt ensam i mitt stall.

Jag dök upp vid 18:30 igår och eftersom det regnade (typ spöregnade) och var allmänt lerigt, tråkigt väder så fanns det inte en endaste människa i stallet när jag kom dit. Bara blöta hästar..

Så, jag tog mig i kragen och borstade av min lille pöjk - ibland är det rätt mysigt att vara ensam i stallet och bara mysa med sin häst, utan att prata, utan att vara PÅ hela tiden utan bara kela med sin häst, låta borsten sakta men stadigt glida över hästens päls. Känna musklerna, känna energin från hästen, andas in, andas ut, känna doften av sin häst.. Få stoppa in näsan i manen, klia hästen på just det där speciella stället.

Jag är oftast ingen kelare med min häst men när jag är ensam så är det som om jag varvar ner, njuter av stunden och tar mig mer tid med min häst. Vi "snackar" med varandra utan att tala ljudligt.

På med sadeln, reflextäcke, träns och så hjälm (förstås), pannlampa och så bege sig ut i regnet. Tog en liten grusvägsrunda men eftersom det verkar som om vildsvinen har börjat söka sig närmare stallet så rider jag numera inte i skogen ensam utan håller mig på grusvägarna. Så det blev grusvägen fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vi övade sidvärtsrörelser, tölt, tempoväxlingar. Gick riktigt bra mot stallet, lite segare från stallet - naturligtvis. Efter en stunds träning så red vi hemåt med en ganska svettig Teo och ganska varm Anna..

En stunds avslappning i boxen efter alla saker hade tagits av häst och ryttare, avtvättade och inlagda på rätt plats igen. Mysa med Teo, klappa, stryka med handen under pannluggen, klia lite, klappa lite till och sen hemåt..

De här stunderna sker alltför sällan men ack så värdefulla de är när vi väl tar oss tiden till att vara i stunden..