Att våga....

Ibland så är det riktigt läskigt att rida..  De gånger man ska rida en "tokig" häst eller en häst som aldrig riktigt har förstått ryttarens kommunikation eller de gånger hästen svarar med flykt.. Eller alla de andra gånger när man känner obehag över att sitta upp till häst.

För många anser att "det är ju bara att fortsätta"... Men, när det gäller ridning så är man aldrig ensam, det är alltid två som ska komma överens - du och hästen. När kommunikationen brister, så blir det faktiskt rätt läskigt. Tänk på att du sitter på ett flyktdjur som väger 350-600kg och har hur mycket kraft som helst i kroppen och där uppe sitter lilla du med ett litet snöre i handen och förhoppningsvis en sadel.

Det gäller att våga lita på sig själv och hästen. Våga be om hjälp.. Våga tänka efter.. Våga försöka igen.. och igen.. och igen.. 

Vi alla har gått igenom det - rädslan över att rida. Men hur kommer man över det??

En häst är inte elak för att den vill det. En häst skenar inte för det är roligt. En häst tänker inte "idag ska jag bocka massvis för att det är kul".. En häst är en bekväm varelse som vill göra så lite som möjligt med sådan lätthet som möjligt och väljer oftast den väg som är enklast för dagen. 

Inget sätt är "det bästa sättet" utan här gäller det att känna sig själv och välja den väg som fungerar för dig och sedan hålla fast vid det.  

Och det här är mitt sätt: 

Jag belönar inte mina hästar med godis utan med passivitet. När något görs bra, så låter jag hästen vara. När hästen går som bäst när jag rider, så avslutar jag ridningen. Jag kommunicerar med hästen när det behövs och om hästen är lugn, trevlig och enkel så bara slappnar jag av och njuter. 

Detta gör jag från den stund jag börjar arbeta med hästen, leder från boxen, borstar, rider, hämtar från hagen - dvs från den stund jag börjar närma mig hästen.

Det gäller att vara konsekvent..  Samma rutin som alltid, alltid begära samma saker - t ex stå still i gången, skrapa inte med hoven, tigg inte, flytta inte på mig utan jag flyttar på dig, stå still när jag sitter upp. 

Allt det här handlar (enligt mig) om dominans. Lilla jag måste alltid vara högst i rang men bara för att jag är högst så betyder det ändå att vi kommunicerar med varandra. 

Titta på en flock hästar, inte står ledarhästen och trugar/mutar sina "undersåtar".. Nej, de säger till en gång.. Gör "undersåtarna" inte rätt så blir det tydligare tillsägelse.. Inte rätt igen så blir det skarp tillsägelse. När de gör som ledaren vill - så slappnar ledaren av och är passiv.

Men! Jag börjar alltid med mig själv. Hur är mitt språk med hästen? Är jag otydlig? Är jag stressad? Begär jag för mycket/för lite? 

Därefter går jag till hästen och kontrollerar: Är hästen en latmask? Är hästen nervös? En ledare? Hur mycket flocklärd är hästen? Hur var hästens mamma (för det är ju mammorna som lär sina föl)?

Om det fortfarande inte fungerar så anser jag att ekipaget bör ta hjälp utifrån hos någon de litar på. Att skicka iväg hästen gör ingen större nytta eftersom det är hästen OCH ryttaren som har bekymret tillsammans. Den person de litar på bör ta det lugnt, studera hästen, studera ryttaren och sedan komma med en plan.. Oftast handlar det om att bara sakta ner tempot och andas..

Det är magiskt att kunna hantera hästar och rida. Alla kan göra det om man bara ger sig själv lite tid och tålamod.

Och ibland kan man t om träna flera på en gång..