Teo köpte jag när han var 4år. En busig, snäll, samarbetsvillig häst med lite temperament. Men väldigt snäll och halt var hans bästa moment och är fortfarande hans bästa moment. Teo är en avkomma från Prins från Knutshyttan. En hingst som jag har förstått ger långa ryggar, långa halsar och sena (riktigt sena) avkommor - alltså att de blommar upp sent i livet.
Teo är sannerligen inget undantag. För det är nog först nu som han börjar gå riktigt bra, har riktigt bra vilja, vill göra mer och bjuder mer på sig själv men.......
Det är först nu han och jag börjar bli kompisar. Jag har alltid betraktat hästar som hästar men det är klart att de får sin stund med mig, jag borstar dem, rider dem, ser till att de har det bra men jag har nog aldrig blivit vän med en häst. För mig är vi olika raser och så länge hästen mår bra i sin värld så mår jag bra.
Men Teo... jag har ändrat förhållningssätt med honom. Jag kanske inte kelar med honom, har jag aldrig gjort men jag kan skratta åt hans bus när jag rider, förstår vad han vill och han pratar med mig. Lätta små ljud som kommer från honom, särskilt när jag hämtar honom i hagen så hör jag ett lågt stön-suck-pip från honom. Likaså i boxen, jag behöver bara visa mina händer så placerar han sig så att jag kliar honom på rätt ställe.
Jag tror det hände efter att jag bestämde att honom kommer jag aldrig sälja. Han ska få vara hos mig tills han väljer att vandra till de evigt gröna ängarna. Då blev jag annorlunda mot honom och han mot mig. Vi är liksom kompisar nu, rätt mysigt faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar