Det går inte att rida knappt, jag kan nästan bara skritta, någon kortstegad stel historia och när jag töltar är det en smula obehagligt. Trav och Galopp är helt omöjligt om det inte finns snö under oss.
Så, jag ringde hovis och bad honom komma. Bästa hovisen, han har haft en hemsk tid efter stormen. Träd har fallit över hela hans gård, över hans pumphus, över hans hus.. Ingen ström, inget vatten och knappt ingen värme. Men han kommer tidigare till mig! Jag är så imponerad över hans sätt att behandla hans kunder.. Så nu åker 4-broddarna på!!
För övrigt känns det fortfarande väldigt ledsamt. Jag saknar de där fluffiga öronen varje morgon, den där svarta lilla varelsen som brukar stå vid grinden och vänta på mig. Den där lilla gubben som brukade stå och buffa på mig på mornarna när jag inte är snabb nog att ta ut honom.. Det svider hårt i hjärtat och jag sover dåligt. Han har riktigt krupit in i mitt hjärta - för det är något speciellt med äldre hästar och att få äran att ha tagit hand om honom åt min mamma har gjort det hela riktigt speciellt. Han var ju så fin, hade sån fin päls, var så glad dagen innan med flocken en stund, vi hade en sådan härlig ridtur (ja, eller han sprang bredvid som handhäst) och han riktigt kapplöpte mot alla hästar. Och så slutade dagen efter så här hemskt.. Sedan är det just det att det var mammas häst.. Hennes vän i 20 år, de har upplevt så mycket tillsammans. Det här såret kommer ta tid att läka..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar