Livet går vidare..

 Livet lunkar på med vardag och tur är väl det för annars tror jag att jag hade gått under. Vart jag än går, vart jag än gör så förväntar jag mig att min trasselsudd följer med, nu gör hon inte det längre....  Det smärtar, jag har en tung klump i magen, tårarna ligger nära men jag vet att jag läker. Trasselsudden lider inte, hennes själ svävar fritt eller är vid min sida (vad vet jag), det är bara jag som får dras med minnen, känslor och tankar. I min tanke just nu snurrar bara avlivningsdagen, man tänker väl nästan alltid - borde jag har gjort detta, fanns det något annat jag kunde göra, varför varför VARFÖR?

Men jag vet att jag gjorde rätt, hon var 14 år, hon hade en obotlig sjukdom och hon mådde dåligt. Hon skulle inte få lida utan hon själv skulle få en chans att säga till när det var nog, och det gjorde hon. Att bli 14 år, överleva cancer på bukspottskörtel med en prognos på 4 månader och överleva det med råge (totalt 2 extra år) det var vår guldkant i livet. För er som funderar, mådde hon verkligen bra de sista 2 åren? Jag gick på regelbundna veterinärkontroller varje halvår, där de kontrollerade blodvärden och enligt dem så var det okey. Hon åt, drack, kissade, bajsade och följde med mig på äventyg, så jag tror hon mådde bra. Vi fick extra tid att vara tillsammans och jag tackar ödet för detta. 

Tack och lov för stallet, mina nyfikna och väldigt känslomässiga stallkamrater som stödjer, frågar, lyssnar och de få men nära vänner jag har som finns där som en trygg kudde bakom min rygg. Jag vet att ni finns och jag känner mig trygg med denna vetskap. 

Tiden läker alla sår, sägs det och jag vet att jag läker. Idag känns det faktiskt lite bättre, jag är fortfarande ledsen men det överväldigar mig inte utan jag kan t om le och prata idag. 

En bild från när hon var liten, frisk och jättebusig Jag kommer älska att se på alla bilder längre fram och minnas henne med glädje..