Det har gått 1 år sedan min pappa gick bort. Det finns alltid saker man ångrar man inte hade gjort när han levde eller när han var som sjukast (de sista 2-3 veckorna) men jag säger som alltid; Det som är gjort är gjort och det får man acceptera.
Jag är så glad att jag fick en chans att umgås med honom så mycket de sista 10 åren. Det blev liksom automatiskt eftersom jag hade köpt hus och behövde hans kunskaper hela tiden. Men.. vi hade precis byggt klart föräldrahuset med bastu, där både mamma och pappa skulle kunna sova över några dagar/veckor här och där. Nu hann pappa njuta av bastubadet några gånger men de hann aldrig sova över. Huset blev klart precis när han började få problem och då ville han inte sova över. De hade så många roliga/mysiga planer om vad de skulle göra, som att ha ett lantställe igen som de hade tidigare.
Det är skönt att det har gått 1 år för det betyder också att tiden läker alla sår. Minnena finns kvar, men det smärtar inte lika mycket. Det händer då och då att jag pratar med honom, oftast när jag bygger något. Pappa var alltid rädd för att dö, han sa det då och då att han inte ville dö men den sista månaden ändrades det. Då var han trött, trött på att vara sjuk, trött på att känna sig svag, trött på att inte orka och då sa han faktiskt: Jag är klar nu. Det räcker.
Vi ska alla vandra den vägen, en del hamnar vid slutet snabbare än vissa andra. Pappa fick ändå ett långt liv med, vad jag i alla fall tror, intressanta händelser under livets alla skeenden. Tack pappa för allt du lärde oss, tack pappa för att du alltid fanns där, tack pappa för allt. Jag älskar dig.
Hela härliga familjen på 70-talet.
Pappa Sören, Jag (som sitter på ryggstödet), Min bror Uffe i randig tröja, Syster Monica framför mig, Mamma Christina, Bror Bosse.
