Fruset

Jahap, det har nog aldrig hänt förut.. att vattnet har frusit i stallet.. inte en gång, inte två gånger utan fyra gånger!! Första gången var för sisådär 2 år sedan då det var -25 grader flera veckor i sträck men det här året är det makalöst.

Första gången det här året var vi lite slarviga med fönster och hade lämnat allt öppet under dagen, vilket förstås ledde till frysning av oisolerade rör. Sedan frös det igen igår men då hade vi skött oss och haft allt stängt. Men kylan kombinerat med kall vind, har nog gjort vattenrören arga. Så, jag fick igång själva kranen men vattenkopparna var fortfarande frusna.

Sedan kom jag imorse  och nu var det rejält fruset. Allt hade frusit. Pumpen stod och pumpade torrt eller pumpade is. Så min stalltid gick från 15 minuter till ungefär 45minuter. Först försöka få igång kranarna, med det var lönlöst.. Tror liksom att det har frusit nere i marken. Sedan ta ut hästarna. Messa gårdens ägare om problemet. Ta vattenhinkarna från hästarnas boxar och fylla i hagen - tur att de har vatten kvar i hinkarna.

Messa stallkompis och be henne ta med vatten hemifrån ikväll så våra pärlor får vatten inatt. Sedan får jag nog dunka med mig vatten hemifrån imorgon bitti så vi har vatten, om det nu skulle ha frusit igen.  Tjohoo, alltid lika spännande med stall..

Tror att om de hade isolerade vattenrör och kanske lite värmekabel i rören från brunnen, så hade det här problemet inte varit ett problem.. Men men.. gammalt stall.. gamla tankebanor.

10 små hästjejer....

En gång i tiden var stallet glatt och glädjefyllt med massa hästtjejer som gillade att rida, fika och umgås.  En efter en flytttade och till slut var det bara några få kvar.. Nya personer flyttades in och eftersom stallet är så billigt och i behov av folk som kunde ta stallpass så välkomnades mer eller mindre vem som helst..

Stallet blev obehagligt, tjatigt, gnälligt och extremt otrevligt att vara i.. Och sedan började utflyttningen... igen.. och snart är det bara 4 stora hästar kvar.. igen. Får se hur länge det varar..

Händelserik helg..

Fredagskvällen red Therese och jag ut i mörkret och tränade tölt. Fullt ös på vägarna och det gick verkligen så pass bra så jag LOG brett hela vägen hem.. Sällan Therese får sig mig le så mycket på hästen, oftast är jag bara fokuserad. Teo har nog aldrig gått bättre.

Lördagen var Therese morgon, så jag fick vara hemma och slöa. Rätt skönt då det var -25 grader ute och hon fick slita med vatten och allt.  Men jag kapade massa ved hemma för mitt vedlager hade tagit slut.  Lördagskvällen kom Annica hem till mig och vi käkade, drack gott och snackade massvis.. Vi gör detta på tok för sällan men när det väl sker så är det så otroligt roligt.. 

Söndagsmorgonen tog Therese också hand om (hehe, jag väljer rätt dagar) i ca -20 graders kyla och slet rätt mycket i stallet med vatten, lufsa fram och tillbaka till hagen i hård vind, snö och kyla.. Jag själv låg och slöade på soffan med brasan tänd.. men......

Vid 14-tiden ringer min stallchef och säger de ord som jag fasar:
"Dina hästar är lösa och springer nere på 70-vägen"..

Jag behövde inte höra mer.. slängde på mig kläder, kastade mig till bilen och drog iväg. Den här 70-vägen kör bilisterna mer i 100 och med tanke på att det var snö, glashalt på vägarna så såg jag framför mig en eller fler påkörda hästar och fullt kaos.. Men stallchefen hade rusat ner till vägen och med hjälp av några snälla hästtjejer i bilarna som såg hästarna hade de lyckats fånga in hela bunten, ja förutom Mestur som var för rädd, och promenerat upp med dem till stallet.  Och Maria ringde mig direkt på vägen, så jag kunde koppla av och köra lite mer säkert.

Inga av hästarna var skadade men Mestur hade tappat en sko. Alla hästar var lite skärrade, Kjartan var dock mer trött än skärrad.. Tuff händelse för gammal gubbe. Vi tror att Mestur blev intryckt mellan de två "hajarna" (läs; Robin och Teo) och hade ingen annan utväg än genom staketet och sedan när staketet väl var sprängt - för Mestur hade rusat in i hagen igen med tanke på var eltrådarna låg, så har nog Robin tagit kommandot (känd rymmare) och tagit med sig hela flocken.

Så vi fick bygga lite staket i fryst mark med snön singlande ner på oss och rätt blåsigt. Vi har också diskuterat lite med gårdens ägare att 4 isisar (eller ja, 3 isisar och 1 ponny) inte kan gå i sån liten hage och voilá, i vår ska vi få bygga hage bakom hans hus och då minsann blir det en super-stor hage med träd och vissa ställen blir det t om lä från alla håll.. Underbart..  Vi måste bara vänta på våren.

Efter detta så fick jag då slänga på Mestur en sko. Han är en smula stökig att sko, hoppar omkring, stegrar osv. Jag har fått utbildning av en gammal hovslagare som säger; "Vad hästen än gör, släpp inte hoven för då lär den sig att stöka". Så jag slog på en söm, vek ner sömmen och så nästa söm och då började han stegra.. Jag höll kvar, hade hans andra framhov på ryggen medan han stod där på bakhovarna och så ryckte han till med den hov jag höll i handen.. RISP!! Min vänstra hand, som jag höll hoven med, penetrerades av sömmen som jag precis hade slagit in - men ännu inte hunnit vika. Och jag satt fast i hans hov!!! Lyckades till slut få loss handen, försökte hålla kvar hoven men det gjorde för ont. Gjorde en liten smärtdans i stallet, bet ihop, adrenalinet pumpade och fortsatte med att sko hoven klart. Blek i ansiktet, totalt slut men det blev klart. Fick en chokladbit för att få upp sockernivån, lite omvårdnad av handen och så sadla, tränsa Teo och så red vi ut i stormen. Underbar ridtur och alla händelser under dagen försvann tillsammans med vinden.. Mmm, älskar att rida.